- Du kunde i alla fall se dina knän, kommenterade en väninna godmodigt med den stortens galghumor jag älskar.
Det känns märkligt att inte längre vara ung. Hur kunde det hända mig?
Ja, ja, man är inte äldre än man känner sig och bla, bla.
Jag tror att det började med mammas död.
Det började på sätt och vis med död i filmen jag nyss såg;
Kotch av Jack Lemmon, med Walter Matthau i huvudrollen.
När mr Joseph P. Kotchers fru dog, flyttade han till sin son och sonhustru och barnbarnet Duncan. Inte helt problemfritt för den unga frun i huset.
Det var inte så att Kotch var fruntimmertokig eller så. Han var liksom bara för mycket. Och det var verkligen ett fint äldreboende de presenterade för honom. Men...
Kotch går sin egen väg.
En gravid tonårsflicka är också alldeles för mycket för sin familj. Filmen var inspelad 1971, och det känns i omvärldens värdering av flickan.
Kotch och flickan behöver varandra. Åtminstone ett tag.
Även om jag var halvdöende av kväljande vemod över människans lott att bli gammal, tycker jag så mycket om filmen. Jag tycker så mycket om slutet.
He runs away from the nuresery home.
She's a pregnant teenage runaway.
Together the must find a way home...
Så står på filmaffishen och DVD-omslaget. Om de två första raderna inte riktigt stämmer, så gör åtminstone den tredje raden det. Även om hemmet inte behöver vara ett och samma hem för dem bägge.
I Svenska Dagbladet rapporterar Karin Henriksson om amerikanska Susan Jacoby som synat mytbildningen om ålderdomen. Jagcby har skrivit med en bok med titeln "Never say die", där hon går till storms mot ett käckt självberägligt förnekande av vad som väntar alla människor.
Att tro att man kan trotsa åldrandet är som att tro på tomten.och
Det värsta med att leva för länge är att du inte kan vara till nytta för någon.Jag tänker att Kotch tröstar mig en smula.
Kotch som förutom att vara huvudpersonens smeknamn är synonymt med: "to hang", "stay", "chill in an area" men också "to go".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar