GOTT NYTT ÅR!

Dame Gracie Fields, Hasse Alfredsson och Oliver Kvist

Det var Hasse Alfredsson som fann henne. Gracie Fields.
       Nå, hon var rätt känd även utan Hasse Alfredssons uppspelande av hysteriskt roliga låtar i radion. Gracie var en av de största brittiska stjärnorna med sin humor och tuffa stil under i mellankrigstiden och andra världskriget. Men det var i Hasse Alfredssons sommarprat som hon presenterades för mig, tillsammans med bland annat en sömnig duva med namnen Walter Pigion, Sven Duva och Oliver Kvist…
Kärt barn har många namn. Lyssna på Hasses sommarprat här.
       Gracie Fields måtte också haft också flera namn. Hon hann gifta sig tre gånger och så blev hon adlad. Hon föddes 1898 ovanför en chip shop och drevs av sin mamma att delta i talangtävlingar och liknande. Redan som trettonåring turnerade vår roliga Gracie som music hallartist.
Lyssna mer på Gracie Fields här.
       1979 blev hon adlad för sina artistiska framgångar, Dame of the British Empire. Vilken ära. Tyvärr fick hon inte njuta av titeln så länge, för den ädla damen dog samma år – 81 år gammal… om jag räknat rätt.
       Intressant tid för kvinnor, mellankrigstiden och andra världskriget. Ohygglig förstås med krig och elände. Men samtidigt en tid då kvinnor var av nöden tvungen att axla roller som varit vikta för män.

What can you give a nudist on his birthday

En fullstädigt lugn minut när året nu går ut

Nils Ferlin får sätta fingret på tidens tand idag:

Svar på en enkät
"Vem skulle jag vilja ge vad?
- Mej själv, när året går ut,
en blå och stilla minut,
en fullständigt lugn minut,
som svävar i väg som ett blad
och räcker till tidens slut."

Vad som kan hända med en sandal i djungeln

Författarens vedermödor är många. Läser Zac O'Yeahs bok om Gandhi. Vid ett tillfälle ska författaren ut på landet där Gandhi startade opinion för att hjälpa fattiga indigoodlare. Zac O'Yeah skulle rida elefant för att ta sig dit. Han skriver:

"För att jag ska ta mig upp på elefanten lägger den sig på mage. Ändå är det närmare två meters klättring. Elefantföraren gör en ögla av svansen för att stoppa foten i och jag är noga med att inte kliva fel: en tidigare turist förlorade en sandal i elefantens tarmsystem."

Klättringen gick bra. Zac fick behålla sin sandal. Han red ut på den indiska landsbyggden i Gandhis fotspår. Jag läser i hans bok och slås ännu en gång av att tiden har sin gång. Det är möjligt att man fortfarande rider på elefanter där i djungeln, men Gandhis Indien är inte längre vad det varit. Världen är inte som den var.
Gandhi föddes i oktober 1869. Han dog 30 januari 1948. Zac O'Yeahs bok "Mahatma! Eller konsten att vända världen upp oh ner" gavs ut 2008. Världen har redan förändrats sedan 2008.

Lipsillar gör väl ingen glad?

Foto: Rune Stjernström

Tankar på tiden och år som går

Romarna erövrade världen; år 43 den dimmiga ö som gavs namnet Britannia Superior. De anlade romarrikets femte största stad Londinium, medan den urprungliga befolkningen, kelterna, drevs undan till Wales och Skottland.
På femhundratalet invandrandrade anglosacharna från norvästra Tyskland och från Jylland och år 1066 invaderades England av Vilhelm Erövrarens normander.
Men på 1800-talet var det Storbritannien som erövrade världen. Vid 1900-talets början var Storbritannien en stormakt med kolonier över hela världen. Något som världskrigen satte en ände på. Och lämnade utrymme för nya stormakter.
Som gnistrande bloss slår de upp och tar över. Så slocknar dess lyskraft och andra tar vid.
Var sak har sin tid. Var supermakt sin.

Rudolf med röda mulen?

Neej... de ogifta kvinnornas helgon.

Den förste Sankt Nikolaus egen kyrka

Jultomten är från Turkiet

Den fattige mannen i Myra (i dagens Turkiet, förr i det Grekiska väldet) hade tre döttrar. Men inga pengar till hemgift. Ödet som därmed väntade de tre var - "dålig levnad för att livnära sig genom skam och vedermöda". Alltså prostitution.
Men Nikolaus smög sig fram till huset där mannen och hans tre döttrar bodde och igenom vindögat (=ett rökhål i ett hus,ungefär som en skorsten) kastade Nikolaus in en guldklimp.
Den fattige mannen i Myra gifte genast bort sin äldsta dotter.
Nikolaus smög sig fram till huset en andra gång och kastade in ännu en guldklimp.
Den fattige mannen i Myra gifte genast bort sin näst äldsta dotter.
Nikolaus smög sig slutligen fram till huset en tredje gång. När den fattige mannen hörde vad som var på gång sprang han ut på gatan för att se vem som hjälpte honom i hans armod.
Han föll gråtande ned för Nikolai fötter. Men Nikolaus förbjöd honom att yppa det för någon, medan han levde.
Den fattige mannen i Myra gifte bort sin yngsta dotter.
Nikolaus blev biskop och i Myra byggdes på 1000-talet en kyrka för att hedra honom.

Sankt Nikolaus är pantlånarnas skyddshelgon, bankirernas och barnens skyddshelgon, sjömäns, brudars och ogifta kvinnors skyddshelgon.

Med lampor i en austrailensk trädgård önskas:

14 m hög julgran stulen

Var femte julgran i Sverige är stulen, enligt en enkät på Skogssverige.se. De stulna granarna motsvarar ett värde på cirka 120 miljoner kronor. Folk smyger helt enkelt ut i skogen och hugger sig sin gran på klassiskt manér.
Men denna speciella gran var inte bara ovanligt hög, den hade belysning och allt på sig. På torget nu i Bua norr om Varberg, finns inte ett barr kvar, rapporterar Hallandsposten. Bara hjulspår som syns i snön. De leder bort...
Sveriges Radio Halland, vädjar till allmänheten att tipsa polisen om de sett något misstänkt.

Julen är barnens högtid 4

Bara det inte hälsade på såna läskiga typer.

Min älskade är av stjärnors stoft

Och det är du och jag också.
- I början, några sekunder efter Big Bang, var de enda grundämnena väte, helium och litium. Sedan ökade komplexiteten - alla andra grundämnen har bildats av stjärnor, allt som finns i din kropp, berättar Carin Persson, doktor i astronomi och sambo med en rörmokare, i DN den 18 december. Dock inte i nätbilagan (så vitt jag kan se).
Carina Persson forskar på hur de första stjärnorna kunde födas, vid Onsala-observatoriet, utanför Göteborg.

Säljande monsterdocka

Berlusconi verklar i medierna leva upp till beteckningen monster. Obegripligt för en svensk som följer svenska medier att begripa hur italienarna kan välja denne man till premiärminister. Önskar att journalistiken inte var så ensidig. Det måste ju finnas någon sorts förklaring.

Nu rapporterar dessutom Svd att hundratusentals italienska Facebook-användares identiter hade flyttats till sajten "Solidaritet med Silivo", utan att dessa varit tillfrågade.

Kan han sitta kvar över ännu ett val?

En sten i skogen

Så heter det förslag som vann krematiorietävlingen på Skogskyrkogården. Jag hejade på Gläntan med fyra sluttande tak. Men nu hoppas jag att Johan Celsings byggnad blir fin i alla fall.

Alla tävlingsförslagen finns presenterade på svd.se här.
Tidigare i denna blogg om kermatiorietävlingen här.

Spend Christmas on Christmas Island

Tidigare om Christmas Island här.

Julen är barnens högtid 3

Bara det inte hälsade på såna läskiga typer.

Ett helt annat monster som gått hädan

Doktor Rödbeta är död. Sydafrikas förra hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, hon vars namn låter som en sång. Med sin vetenskapsfientliga aidspolitik föreskrev hon citronsaft, vitlök och rödbeta till hivsmittade - och stoppade bromsmedicinering.
Ms Tshabalala-Msimang dog 69 år gammal i komplikationer efter en levertransplantation.

Gamla monster som inte fanns

Drakkungen från Hogwarts har aldrig funnits.
Skelett av bland annat Dracorex hogwartsia sägs ha hittats i Klippiga bergen. De levde för en 65 miljoner år sedan. Men, nya forskningsrön visar att den nog bara är unga exemplar av Pachycephalosaurus - och alltså ingen egen art.
Tidningen Ny teknik skämtar om att utdöda dinosaurier hotas av utrotning här.
Pedagogisk bild i ScienceNews och artikel på engelska finns här

Harry Potterförfattaren J.K. Rowling är skoj på det där namnknyckande, ordvitsande sättet. Naturligtvis kände hon till Drakkungen från Hogwarts när hon skapade Hagrid och skolan med namnet Hogwarts.

Monstermönster på Arkitektmuseum

Det kan vara svårt att hålla sina monster i schack.

Varje år hålls tävling i pepparkakshus på Arkitektmuseum i Stockholm. För familjen är prisutdelningen ett startskott för årets eget pepparkakshusprojekt. Det brukar kräva stor tankemöda och en paniknatt precis före julafton.
I år var temat på museet "mönster" med en parentes på prickarna. Och det var fler än en som valde att tolka det hela monster.

Länk till Arkitektmuseum HÄR

Julen är barnens högtid 2

Bara det inte hälsade på såna läskiga typer.

Natten går tysta fjät

Årets julfirande på Svt, nästan en timma långt, från Växjö.

Det är så underbart med Lucia. Vi firar årets mörkaste tid med denna ljusängel. Namnet Lucia kommer ifrån latinets "lucis" som betyder ljus. På Sicilien där helgonet Satnkta Lucia föddes betyder namnet Lucia "den ljusa".

I gamla tider var lucianatten farlig med många övernaturliga makter i rörelse. Då inföll den på årets mörkaste natt, vintersolståndet, en natt då till och med djuren kunde tala.

Kyrkan som i alla tider införlivat lokala heliga sedvänjor ibland sina högtider kopplade samman denna magiska natt med den sicilianska staden Syrakusas skyddshelgon Lucia.

Med en ny tidsräkning och årskalenderkalender på 1700-talet blev Lucia tidpunkten då allt inför julen skulle vara klara. Det firades förstås, med lite extra att äta och dricka.

På Sicilien firas Lucia av barnen som lämnar över mat till henne och till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter.
Lusinatta firas även i östra Norge.

Julen är barnens högtid

Bara det inte hälsade på såna läskiga typer.

Missbrukande Malena Ernaman snortar kokain

Malena Ernman gör Nerone i Händels opera Angrippina.

Sing-a-long med Malena

Den 14 januari kan vem som helst få sjunga opera med Malena Ernman. Antingen live i konserthuset. Accompanerade av Kungliga Filharmonikerna. Läs mer om det här. Eller samtidigt på Bio Rio, den gamla kvartersbion vid Hornstull, som direktsänder sing-a-longföreställningen. Läs mer om Bio Rio här
Kvällen på Rio börjar med framträdande på scen av operaimrovisatörerna som värmer upp puliken. Bägge föreställningarna börjar kl 19:30.

Underliga växter i vår herres hage...

Bottlebrush tree

Det är ju lätt att förstå hur trädet fått sitt namn...

På latin heter det Callistemon, och det finns en rad underarter. Vill du läsa mer om Callistemon på Wikipedia, klicka HÄR

Blomduetten ur operan Lakmé

Den indiska brahminens (högsteprästens) dotter Lakmé och hennes tjänarinna sjunger Blomduetten på väg till floden för att plocka blommor. Lakmé tar av sig sina smycken.
I närheten har några brittiska soldater och deras sällskap picknick. Flickorna i sällskapet förundras över de vackra juvelerna och en ung officer, Gérald, stannar för att rita av dem.
Det var så han kom att träffa Lakmé. Och fyllas av kärlek till henne. Romantiken spirar mellan de tu.
Men Lakmés far, den höge brahminen, får höra om Géralds intrång. Han får Lakmé att sjunga på basaren för att han ska kunna identifiera och förintetgöra detta hot mot sin dotters heder. När Gérald stiger fram för Lakmé, svimmar hon och Gérald är avslöjad.
Lakmés far knivhugger honom. Men Gérard dör inte, han blir bara sårad. Lakmé gömmer honom och vårdar honom ömt. Ur romantiken växer kärleken fram.
Lakmé beger sig för att hämta heligt vatten inför den ceremoni som ska bekräfta deras kärlekslöften till varandra. Då dyker en officerskollega upp och påminner Gérald om hans redan avgivna löften och hans plikt mot regementet.
När Lakmé återvänder, ser hon förändringen i sin älskade. Hon har förlorat honom. Hellre än att leva i skam bestämmer hon sig för att ta sitt liv genom att äta giftiga löv.

Men under Blomduetten är Lakmé så ung och ljuv och oskuldsfull, som bara en flicka kunde vara i en mans författande på artonhundratalet. Musiken är skriven av Léo Delibes.

Nobelföreläsningen, en novell om en näsduk

Publicerad i Svd, klicka här för att läsa hela

Har du en näsduk, frågade Herta Müllers mor varje morgon. Ett tecken på kärlek. När Müller förföljdes som vuxen, blev en näsduk hennes kontor...
Föreläsningen är som en novell om näsduken.
Jag har aldrig haft någon näsduk.

Citat ur Herta Müllers tal

Hela dagen satt min mor inspärrad där. De första timmarna satt hon och grät vid hans bord. Sedan började hon gå omkring och damma möblerna med den av tårar våta näsduken. Därefter tog hon vattenhinken från hörnet och handduken från kroken på väggen och torkade av golvet. Jag blev upprörd när hon berättade det för mig. Hur bara kan du städa kontoret åt dem, frågade jag. Hon sade utan att skämmas: Jag försökte hitta arbete åt mig så att tiden skulle gå. Och kontoret var så smutsigt. Tur att jag hade tagit med mig en av de stora herrnäsdukarna.

Sällsynta djur i vår herres hage 1

Till stockholmarnas stora sorg
smet Rauchenbergs get till Göteborg
Länk till Svd

Sällsynta djur i vår herres hage 2

Det australiska myrpiggsvinet.
Enhidnan hör till det numera sällsynta djursläktet monotremer, tillsammans med platypus och myrpiggsvinet på Papua Guinea. Den är stor som en svensk igelkott och lever ungefär likadant. Men inte i allt. Echidnan är ett däggdjur som diar sina ungar, men lägger ägg. De bär sin unge i pung – tills taggarna växer ut, då gräver hon ned dem. Hon gör en sorts barnkammare där ungen förvaras, tills den är mogen för sitt eget liv.

Bilder från en cell

Sent om sider, här är bilder från cell 24

Grötbåten i Fremantle

Detta är en grötbåt. Den är gjord på gamla grötrester som fången Ernest Alexander "Shiner" Ryan skapade av det han inte åt och det som medfångar lämnade. Det blå havet som båten ståtar på är krossat blått glas.
Ett syfte med konstprojekt i fängelserna sägs vara att få fångarna att assimileras till samhället, det verkade inte funka för The Shiner. Han blev nätt och jämt 71 år och av dem satt han fängslad i 50 år!
Han var en lokal folkhjälte, en uppfinnare och den första som använde en bil i ett bankrån...
När han dog fick han en kärvänligt farväl av kommunen och borgmästaren var en av kistbärarna.

Gå i fängelse

Det var ju så Australiens moderna historia började. Med båtlaster av fångar.
Idag finns en stolthet hos ättlingarna till dessa invandrare.
- Jag är sjätte generationen, kan höras skrytas om.
Men det var främst till de stora oststäderna som fångskeppen gick. Först när Melbournes fängelser var fulla kom första skeppslasten till West Australia.
Vid koloniens hamn Fremantle, där floden Swan River mynnar byggdes ett stort fängelse i sten på 1800-talet.
Fängelset fortsattes att användas till 1991, då det var värmerekord (temperaturen nådde en bit över 40 grader) och ingen luftkonditionering fungerade. Fångarna satte eld på byggnaden.
Nu har byggnaden gjorts i ordning för turister. Inga fångar är kvar. På en skylt står att fängelset var en plats för hängningar, prygel, dramatiska flykter och fängelseupplopp.


Fångarna i Fremantle var straffade britter som skeppats dit, många för inte särskilt allvarliga brott (påstås och jag tror dem som sa det), lokala brottslingar, krigsfångar och landsfiender och de allra farligaste brottslingarna.

I Australien är utbildningsprogram en väsentlig del av fångvården. Fångarna ska lära sig något så de kan återgå till ett "normalt liv". Konstutbildning och konst över huvud taget i fängelserna uppmuntras. Australiensarna tror att det både lugnar och förädlar.
I Fremantle fängelset cell 24 har en fånge fått tillstånd att måla. Men det berättar jag mer om i morgon.

Skulle lära barn av med aggressivt beteende, klappade till kollega på julfesten

Denna gång var det en märklig händelse i en brittisk tidning som fick mig att häpna. Phillippa Heath-Philpotts, 35, fick sparken från Carlton primary school efter julfesten i fjol när hon klappade till sin arbetskompis över munnen.
Phillippa Heath-Philpotts var en "learning mentor", som hade till uppgift att särskilt hjälpa aggressiva elever.
Men att skolan skulle avskeda henne för detta, tyckte fröken Heath-Philpotts var fel. Hon gick till domstol. Hon hävdade att det var i självförsvar hon täppt till munnen på kollegan. Rätten höll inte med.
Tilläggas kan att även den andra läraren, Nicola Hearn, fick sparken efter julstohejet. Hon tänker också gå till domstol. Om hon var en "vanlig" lärare eller också hade i sin arbetsbeskrivning att hjälpa aggressiva elever framgick inte av artikeln.
Inte heller vad det hela handlade om.
Cherchez l'homme?

Ingen jul på Christmas Island

På Christmas Island, en ö 260 mil nordväst om Perth, där är det ju liksom jul hela tiden. Men där firar man aldrig jul.
Bara kristna firar jul och det är befolkningen inte där. De firar inte ens att ön upptäcktes julen 1643 av en engelsk kapten som hette William Mynors.
Jag träffade en kille som hette Steve därifrån. Han berättade att inga som han växte upp med på ön bodde kvar. De har alla flyttat till fastlandet. Nu är det bara flyktingar och flyktingläger där och inga av dem firar jul.
Firar jul gör man dock i Perth. Med en picknick i parken.

Hajar du så gott!

Ingredienser till fyra personer:
Fileer av Local Carpet Shark 300g
Fileer Tender Local shark 300g

Potatis 500g
Smör
Sockerärter
Koriander
Persilja
Wasabi på tub
Citron
Mindre än 1/2 kopp mjölk

1/2 kopp japansk soja
1/2 kopp mirin (japanskt vin)
2 tsk socker
1 tsk riven ingefära


Gör så här:
1. Tina eventuellt fisken.
2. Gör en marinad genom att blanda sojan med mirin, sockret och den rivna ingefäran.
3. Dela fisken på mitten, lägg den i marinaden och marinera i 10-30 min.
4. Koka potatisen under tiden.
5. Stek fisken i smör. Häll marinaden över som en sås och ställ på värmning.
6. Pressa potatisen.
7. Använd två gafflar för att röra i smör och lite mindre än en halv kopp microvärmd mjölk.
6. Micra sockerärterna med en droppe vatten i en skål med lock.

Enjoy!
Ps. Känguru smakar gott det med.

Djurliv downunder

Inspirerad av hundmördarkängurun, har dagen ägnats åt studier i zoologi i Aussyland.

Mördarkängurur på andra sidan jorden

Man kan fråga sig vad de skriver om i tidningarna på andra sidan jorden. I australiska Herald Sun, 24 november, berättas om den arga kängurun som försökte dränka Chris Rickard.
Chris rastade hunden, en knähög terrier av något slag som heter Rocky, bara cirka 400 meter från huset där de bor, när de råkade väcka en sovande känguru. Den blev rädd och skuttade iväg mot en liten damm i närheten. Rocky tog upp förföljandet. Det var dumt, för nere i dammen tog kängurun tag i Rocky med framtassarna och höll honom under vattnet.
Husse Chris kastade sig i dammen för att undsätta sin vovve. Då behandlade kängurun honom på samma sätt.
- Jag fick armbåga kängurun i halsen för att komma loss. Jag var tvungen att hålla upp den avsvimmade hunden, förklarar Chris för Herald Sun.
Så nu vet vi vad tidingarna kan skriva om. Vi hoppas undvika att orsaka liknande rubriker.

Hej hopp!

Det är så typiskt nya zeeländskt. Över allt i världen har människor byggt så högt de kan. Det börjar redan i sandlådan. Men bara i Nya Zeeland bygger man så högt man kan för att kunna kasta sig ut ifrån toppen.
Ja, visst var det i Nya Zeeland som bungy jump uppfanns.
Aucklands högst byggnad och stadens signifikanta silhuett består av Sky Tower. 328 meter högt motsvarar det 37 bussar på högkant och slår Eiffeltornet med åtta meter.
Efter en fantastiskt buffé avslutades lunchen med en promenad runt tornet och betraktandet av den stora begivenheten; the Skyjump.

Hej hopp2

Högt där uppe ska någon till att kasta sig ut...


Se det lilla målet, den röda bulls eye. Dit ska hopparna.


Hej då!


Hej vad det går!

Könsroller på menyn

Jag och Sambo åt lunch på en vägkrog på vägen mot Auckland. Jag bad om Steamed mussels. När de mycket vackra grönkantade, hela och delikata musslorna kom blev den serverande kvinnan mycket förvånad. Hon ville ge den tallriken till Sambo.
- Oh it's usually a male thing, förklarade hon.
Kanske som tallriken med biff hemma?

Hells Gate

Aotearoas folk

De kom farandes för en tusen år sedan, de första invandrarna från Polynesien som kom att bli maorier. De styrde sin väg efter stjärnorna när de sökte sig till det som de kallade Aotearoa, Landet med det långa vita molnet.

Det nya landet var större än de var vana vid och kallare, men de anpassade sig. Visst for de hem därifrån de kom ibland, men alltsedan den tiden har maorierna varit bosatta på Nya Zeeland. De spred ut sig. Stammar utvecklade olikheter i språk och kultur och alltid levde de inte i fred.

När Abel Tasman dök upp 1642, som förste europé, stod de stolta krigarna inte flata och tittade på. En sammandrabbning kom sju av Tasmans män att dö och Tasman själv satte aldrig sin fot på landbacken. Han nöjde sig med att utforska vattnen utanför.



Men så kom James Cook 1769 och han gjorde större efterforskningar. Efter honom diverse engelsmän. En guldrusch lockade fler.

1821 bröt krig ut bland maroierna. Det bidrog till en vilja att sluta fördrag med engelsmännen. Problemet var att det fördrag som slöts, skrevs på olika språk och öppnade för olika tolkningar. Så bröt fler krig ut.

Efter 1800-talet hade antalet maorier minskat drastiskt av europeiska smittsamma sjukdomar, av krigen och av den jordförlust som fördraget lett till.
Och fortfarande är arbetslösheten bland maroierna högre än den övriga befolkningen och så även födelse- och dödstalen.

Men efter 50-talet har något hänt. Nu uppmuntras språkundervisning på maorispråk och strävan efter att ”europeisera” maorierna har skrinlagts.
Och när den stora immigrationen från öar i Stilla Havet och Asien började efter 70-talet verkar toleransen för olikheter ökat och marorierna blommar ut.
- När jag var liten hette det stora berget vid New Plymout Mount Egmont, sa en kvinna i femtioårsåldern. Numera ska det heta Taranaki.

Idag är maoribefolkningen cirka 16 procent och precis som nya zeeländarna gör allt för att bevara sin unika flora och fauna finns en stor stolthet och ett arbete för att bevara den maoriska kulturen.

En annan typ av urskog

Det finns två typer av urskogar i Nya Zealand. Dels regnskog, dels barrskog.
Känslan av att få springa i redwoodskog är fantastisk. Nästan som barrskogen hemma men mycket mera.
Ytan är inte "mycket mer", för där tror jag att Sverige slår Nya Zealand. Invandrare på 1800- och 1900-talen har huggit ned det mesta av bägge typerna av skog. Men träden är många gånger större än hemma vid.
Skogen som ändå finns är "cool", som nya zealändarna själva uttrycker det.

En tur utmed Styx

Vi gled ut med båten, ett drygt tjugofemtal människor. Alla ljus släktes, kameror stoppades undan och vi gav oss av i mörkret. Men det var inte mörkt. En skimrande natthimmel med oändliga stjärnor framträdde över oss.
Hur många lysmaskar som helst lever sina liv där i mörkret.

Vi befann oss i Waitamo caves. Ett massivt gottområde på Nya Zeeland.
Maorierna, som var de första att invandra dessa öar, hade hittat ingången. Men inte utforskat grottorna. Det var mörkt där inne och de förknippade mörker med död. De utnyttjade ingången till begravningsceremonier, så där i skuggan av deras Hades.

På 1800-talet kom en äventyrsresande britt. Tillsammans med en maorier gav han sig in i det 45 km låga nätverket av underjordiska kalkstensgrottor som binds samman av floden Waitomo (namnet betyder ungefär ”floden som försvinner ned i ett hål”).

Idag är 2,5 km grottor tillgängliga för allmänheten. Där finns utmärkt belysning, räcken och och jämna fina stigar. Typiskt för nya zeeländarna har de utvecklat en ny sport i grottsystmet. Black-water Rafting. Utrustade med våtdräkter, pannlampor och stora gummiringar driver de nutida äventyrarna i mörkret längs den underjordiska floden.



Utgången för dem som tog båten utmed floden.

Nya Zeeländska vägval

Bilden är ifrån förr. Men jag känner igen vägen.
Det började på fiket där fotot hängde. Den vänliga barägarinnan rådde oss att ta den lilla vägen istället för den stora. Där kunde man få se hjortar och fantastiska saker. På stora vägen var det ju bara en massa får och kor i hagar intill. Vi hade väl inget emot... hon sa något som lät som ”metal roads”. Det visste vi inte vad det var, så vi ryckte bara lite oförstående på axlarna.
- Det är bara att ta det lite lugnare, sa barägarinnan entusiastiskt.
Vi tog den lilla vägen. Det vi hade räknat som en halvtimmes tur blev plötsligt dryga två timmar. Vackert var det, och får. Inte i hagarna utan på vägen. Och getter.
Den smala vägen blev smalare och smalare, kurvigare och kurvigare och kanterna stupade rätt oroväckande.
Väl vid målet bestämde vi oss för att hålla oss till stora vägar. Fortsättningsvis. Bara stora vägar, men så var det klippt igen. Plötsligt ropade GPS:en helt oförutsägbart:
- Sväng till höger! Sväng till höger!
- Va, ropade kartläsaren som nästan fallit i sömn, invaggad i tron att den stora vägen gick rakt fram till den lilla staden som var vårt mål.
Jag svängde. Ut på en mindre väg.
Det blir nog inte så farligt den här gången, tänkte jag. Så såg jag dammolnet. Grusvägen var ett faktum.
- Det stod i hyrbilspappren att vi inte fick köra på grusvägar, sa kartläsaren och fick ont i magen vid tanken på att den smala vägen skulle smalna ytterligare och försvinna.
Det gjorde inte vägen. Den kunde nog inte bli smalare. Men lerigare. Mycket lerigare!
Så korsade vi en väg som inte fanns på GPS:en, fann att vägen som vi for på liksom förvandlades till något likt fotot på baren och chauffören (jag) vägade att fortsätta en centimeter till.
Vi tog vägen som inte fanns. Lyckan var total när vi nådde en annan väg som fanns i GPS:en. Med asfalt. Mot en stad som vi visste fanns.
Mörkret föll och vi hann precis se alla hjortarna i hagen bredvid den stora vägen innan det blev natt.

Historien om geten Eric

Åt frukost med några kiwis, några infödingar med andra ord. Då fick jag höra historien om Eric the Goat.
Familjen Harrison bodde på den tiden i Otaki, en liten stad ganska långt söder ut på den nya zealändska nordön. Det var pappa David, mamma Joan, fyraåriga Anne, hennes något äldre bror Chris och så Michael, som var så liten att han inte minns historien. Han har bara fått ta del av en genom den muntliga familjetraditionen. Och så var det geten Eric, barnens kelgris.
Det var strax efter kriget och det var ganska ont om allt. Men den här dagen stod det en härlig stek på bordet vid middagsdags. Barnen var exalterade när de slog sig ned till middagen.
- Var är Eric, undrade Anne plötsligt och såg sig omkring. Hon hade faktiskt inte sett honom på ett bra tag.
Mamma Joan och pappa David såg på varandra, Joan drog ett djupt andetag och sa:
- Där är Eric, samtidigt som hon nickade åt den ljuvligt doftande steken.
Anne sträckte ut sin lilla hand. Hon klappade försiktigt köttskivorna som låg upplagda på ett stort fat och sa
- Hello Eric!
Sedan läste pappa David bordsbön, så som han alltid gjort och alltid ska göra, och alla njöt av middagen.

Inte undra på att Eric the Goats artfränder flyr för livet när vi närmar oss med bilen.
Ps. Nya Zealand gick vidare i fotbolls-VM.

Silver Fern

Ormbunken nedan är inte vilken ormbunke som helst. Den har fått sitt namn Silver Fern från bladens silverärgade undersida och den är en av alla endemiska arter på Nya Zeeland. Tillsammans med kiwifågeln har den blivit en nationalsymbol.
Forskare hävdar att silver fern kom till landet för mellan 5-1,8 miljoner år sedan. Den kan bli 10 meter eller högre ändå. Kronan, som sträcker ut sina blad palmlikt, mäter omkring fyra meter. På latin heter de Cyathea dealbata och på maorispråk "ponga".
De växer i trädgårdar, i parker och i skogen. De är avbildade på tavlor, som skulpturer, som handtag och i princip allt man kan komma på att forma.
Olika sportlag använder den som symbol.
Till exempel:
All Blacks (rugby)
All Whites (fotboll) - hm, undrar hur det gick i matchen. VM-kval för Nya Zeeland i går kväll. Återkommer till det i senare inlägg.
White Ferns (damcricket)
Black Caps (herrcricket)
Black Ferns (damrugby)
Black Sox (softball)
Och inte att förglömma Netball-laget som heter Silver Ferns.
Undrar Du vad netball är, så är Du inte ensam. Återkommer till det efter fler efterforskningar.
Äventyrsresande Marianne

Ormbunke

Hedrande höga åminnelser

Det här tornet restes till minne av soldater från Wanganui som dog i första världskriget. I nästan varje nya zeeländsk stad finns minnesmonument över de stupade från ”det stora kriget”.

Över huvud taget verkar nya zeeländarna värna mycket om sin historia. De kanske inte är så konstigt att en ung nation har behov av sådant som är nationalstatsskapande och första världskriget var en avgörande händelse för den nykläckta nationen.

1915 gick nya zeeländarna och australiensarna samman och bildade Australian and New Zealand Army Corps (ANZAC).
I hopp om att kunna ta Konstantinopel beordrade britterna ANZAC att attackera de bra beväpnade och strategiskt placerade turkiska försvararna på Gallipolihalvön. Under åtta månader lär 131 000 soldater ha dödats.

För att vara ett så pass litet land drabbades Nya Zeeland hårt. I de flesta städer finns en Anzac-gata och den 25 april hålls Anzac Day.

I Wanganui byggdes detta 34 meter höga Durie Hill Memorial av fossiliserade snäcksskal, på något som ser ut att vara den högsta kullen i stan.
Tornet har 176 trappsteg. Utsikten är vidunderlig.

No bullshit

På väg norr ut från Nya Zeelands huvudstad passeras en liten sömnig håla som heter Bulls.
"The only place in the world you can get milk from Bulls!",som det står här och där.
- Här är unimagin-a-bull! Memor-a-bull! Enjoy-a-bull! Och "unforget-a-bull! som kvinnan på turistinformationen frustade när vi försiktigt undrade varför i hela friden vi blivit tipsade om denna lilla vägkorsning till stad.
En gång har staden haft ett annat namn, men en mr Bull öppnade en affär som blev mycket populär. Bulls hette den, förstås, och snart fick staden i folkmun namnet Bulls.
Som den lilla befolkningen nog behöver vad de kan få och dessutom verkar rätt driftiga byttes stadens namn på riktigt och överallt ser man nu exempel på hur man kan slå mynt på det "creat-a-bull" namnet.
För övrigt var det just vid besöket i Bulls som vädret ändrade sig från "terri-bull" till "bear-a-bull". Plötsligt tittade solen fram och gjorde till och med oss nordbor rätt så "befriend-a-bull people.

Baksidan på ett vykort

Blod, jord och eld

Nya Zeeland ligger precis på skarven mellan två kontinentalplattor. Så har landet legat de senaste 20-25 miljoner åren.
På Nordön pressar sig stillahavsplattan under den indo-australiska plattan och bildar vulkaner i gränsen.
På Sydön pressar sig den indo-australisk plattan under stillahavslattan och ger upphov till en alpin förkastningslinje.
Jordbävningar är inte ovanliga.
Denna är ovanligare.

Det är en sorts jordbävningsutfoskare. Den visar vilket håll vågorna rör sig efter en jordbävning.
Det stora verktyget designades år 132 efter Kristus av Zhang Heng i Kina.
Faktum är att bilden föreställer en förminskad kopia som förvaras på Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa (ung. Vårt ställe), en av de största nationalmuseerna i världen.

Behövs det tilläggas att det är gratis att gå på museet som är sällsamt publik- och barnvänligt, i denna nation som var bland de första att ge kvinnor rösträtt och införa en allmän skola?