måndag 31 maj 2010

Den kinesiska ambassaden

För att åka till Kina behövs visum. Det får man ansöka om på den kinesiska ambassaden.
Den kinesiska ambassaden? På Eniro lyckade jag få upp fem adresser. Det var ju lite förvirrande. Jag har vid första kollen ändå förstått att det är till Lidovägen som jag ska.
Jag har sprungit förbi Lidovägen 8 hur många gånger som helst. Tänk att jag gjort det utan att någon gång reflektera över att det är just den kinesiska ambassaden som ligger där. På fredag går jag dit. Sedan är det bara att hålla tummarna för att jag ska få turista i Peking. Annars är respengarna bortkastade...

1. Kinesiska Folkrepublikens Ambassad
Lidov. 8 STOCKHOLM

2. Kinesiska Folkrepublikens Ambassad
Sköldv. 10 DJURSHOLM

3. Kinesiska Folkrepublikens Ambassad
Herserudsv. 51 LIDINGÖ Vägbeskrivning

4. Kinesiska Folkrepublikens Ambassad
Ringv. 56 LIDINGÖ

5. Kinesiska Folkrepublikens Ambassad
Djurgårdsbrunnsv. 40 STOCKHOLM

söndag 30 maj 2010

Den alturistiska människan

När en grupp ett och ett halvtåringar får ett stort fat med mat, delar de självmant rättvist mellan sig. Barn från tre års ålder delar hellre med sig till barn som förut varit snälla mot dem, än bara till vem som helst.
Vi föds med instinkten att vara positiv till andra människor, sedan lär vi av omgivningens reaktioner vilka vi ska fortästta att lite på och vilka vi ska vara misstänksamma mot, skriver Agneta Lagercrantz idag i sin artikel på Idag-sidan i SvD om människans medfödda alturism som grundar sig på en studie från i fjol vid Maz Plack-institutet för evolutionär atropologi i Leipzig. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/barn-fods-med-viljan-att-hjalpa-till_4782897.svd

Jag tycker verkligen att detta är spännande. Vad är det som gör att människan kan breda ut sig på andra arters bekostnad? Att vi klarar ändrade livsbetingelser som klimatförändringar och att vi kan leva både i det hetaste Afrika och i det kallaste vinterklimat. Det är vår samarbetsförmåga. Som är medfödd...

fredag 28 maj 2010

Allt är förbjudet och så har det alltid varit

Allt är förbjudet och så har det alltid varit, skriver Herrman Lindqvist i sin bok Blå tummen och prinsessornas hopkok.
Det finns de som tror att det är ett socialdemokratiskt påfund med samhälleliga vakande ögon som avgör vad som är lämpligt för kreti och pleti.
Ta bara det där med rökning.
Idag jagas rökarna ut, bort från hus och hem. På 1700-talet var det tvärt om. Då var det absolut förbjudet att röka utomhus, i synnerhet i närheten av Stockholms träbroar och kajer.
Ganska förståeligt, kan man tycka, även om det är annorlunda mot idag.
Då under den tid som lite ironiskt kallades frihetstiden, var minimiåldern för att få röka 21 år och alla rökare beskattades hårt. Varje år tvingades de betala en slags tobaksrökarlicensavgift.
Enda sättet att röka utan licens var att gå in i armen. Men det var som bekant förknippat med en del andra obehagligheter.
Jag tänker att då dog man förmodligen innan lasten kom ikapp och orsakade sjukdomar och sjukvård och allehanda kostnader för samhälle och nära och kära. Fast det där med den fysiska faran med rökning var väl inte så känd då.

torsdag 27 maj 2010

Konstkritisk analys av Vilks rondellhund

... En rondell är en cikulationsplats som skall underlätta för trafiken att flyta friktionsfritt. De ersätter i dag allt oftare de farligare gatukorsningarna där vi riskerar att mötas. Som en bild för kultrdebatten är rondellen den enklare form av samtal där allting flyter på så länge vi inte blandar åsiktsriktningar. I gatukorsningen däremot korsas filer och det uppstår friktion. Gatukorsning är också slang för en hund av blandras.
I mitten av en cirkulationsplats har en gatukorsning, en liten byracka, ställt sig. Det är förstås något av de folkliga uttryck för skämtlynne som brukar klassas rondellhund. Men som så ofta med spontana uttryck av folkligt slag är det en träffsäker kommentar. Hunden och profeten med turban i en vild korsning är en bild av ett sekulariserat Europa där religionsfrågor hamnat i centrum. Hunden som i den västerländska konsten står för vaksamhet, lojalitet och lydnad är också dödens väktare. Dödens hundar vaktade Hades portar.
Om inte ett ensidigt tolkningsföreträde skall resultera i lojalitet, lydnade och död bör vi som debattmodell hellre välja gatukorsningen än cikulationsplatsen.

Saxat ur Anna Brodow Inzainas underbara krönika Rondellhunden sedd som konst i Svenska Dagbladet 100528. Men någon avbildning av Vilks rondellhund vågar jag mig inte på! Inte många gör det.

onsdag 26 maj 2010

Sonen i Kina

Jag älskar informationstekniken! Fast sonen är i Kina, är han bara ett fönster bort. Skype är fantastiskt. Den moderna människan far och flyger över hela jorden, men håller ändå kontakt med de sina. Att flytta, att resa, betyder aldrig mer samma uppbrott som det en gång gjorde.

tisdag 25 maj 2010

Min favoritdikt; Alba av Derek Walcott

Gryningen bröt in då jag vaknade,
och daggens vita svett låg
på det späda gröna gräset.
Jag vandrade i svalkan, tyst som
om det vore i världens begynnelse,
skalade och åt en kylig tangerin.
Visst har jag många sorger -
gryningen är inte en av dem.

måndag 24 maj 2010

Västerbrovy

söndag 23 maj 2010

Bounce på Operan

















Jag var på balett. Vaktis och morgonfikagänget verkade tycka synd om Sambo som naturligtvis skulle följa med.
Jag älskar opera. När jag spelar det håller folk för öronen.
Jag spelar klassisk musik på radion där jag jobbar, när kollegor ska dela rum, byter de kanal. Finkulturen är uppenbarligen inte för alla.
Operan får stora bidrag. De statliga teatrarna får det. De statliga museerna lever till stor del på statsbidrag. På allas våra pengar. Problemet är att även om vi alla bidrar får inte alla del av dem.

Det ser ut att vara ett eget val om man vill få ta del av dem eller ej. Men är det verkligen det? Vad är det som får mig att njuta av ett musikstycke och någon annan att vilja hålla för öronen?
Bland ungdomar är det lätt att se hur musiken får definiera individen. Kläder och musik är viktiga som gruppmarkörer. Så är det även så för de något äldre. Hur ofta hittas till exempel en dansbandsförtjust storstadsbo?

Om finkulturen är "hemma" för vissa kretsar, är den långt ifrån andra. Nu resonerar representanter för finkulturen att om berget inte kommer till Muhammed får väl Muhammed gå till berget.
Engelska Nationalbaletten beger sig ut i ett köpcenter med Svansjön för att nå en bredare publik. Kommer de att lyckas? Nja, några som kanske är lite intresserade når de. Det tror jag. Jag tycker att det är ett roligt grepp. Det skulle dock inte imponera på vaktis och morgonfikagänget, som består av äldre män. De vill inte på några villkor definiera sig själva med balett.

Vid ombygget på Karolinska satsas stora summor på konst. Bland annat Aleksandra Stratimoirovics Färgbubbel på onkologiska kliniken. Lysande färgbubblor som rör sig i taket som ska folk att tänka på något annan under strålbehandlingar i ganska mörka rum. Där tror jag mötet uppstår.
En konstnär har tänkt till. Hon har valt att gå sin publik till mötes. Vad kan underlätta för patienterna just i denna situation?

Här få konsten möjlighet att "komma till" en ny publik. Här talar dessutom konsten direkt till publiken.
Jag skulle vilja säga att det krävs ett direkt tilltal för att nå ut vidare.

Kolla på Bounces publik. Via Bounce kan några gå vidare och utforskar dansens alla former. Även Svansjön i den klassiska tappningen.
Borde kanske Bounce uppsättningar tas upp på Operarepertoaren?

lördag 22 maj 2010

Upp och nedgitarrist

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

fredag 21 maj 2010

Lyckligt slut för Romeo och Julia går ju inte

När Sergej Prokofjev gjorde musiken till baletten Romeo och Julia 1935 var han och teaterchefen på Bolsjojteatern i Moskva inne på att ge tragedien ett lyckligt slut.
Ryska Shakespeareexperter avstyrde det hela. Som tur var?
Jag skulle ha älskat ett lyckligt slut. Men det går ju inte. Endast Disney kommer undan med liknande.
I går på Operan i Stockholm hade Kungliga baletten nypremiär på Romeo och Julia, med olyckligt slut, som vanligt. Jurgita Dronina gjorde en underbar gestaltning av den unga Julia. Prokofjevs musik är makalös!



Kostymerna var häftigare och vackrare i Operans föreställning. Det är färgskiftningarna och den tydligare stiliseringen som gör det.
Jämför själv med Operans bilder.








Inte bara jag har varit så fascinerad av musiken att jag nynnat på den i trettio år. (Den är svårnynnad, ingen har hittills kunnat lista ut vad jag nynnat på.) Men här ett rockband som inte kunnat motstå stycket. Hör på ELP-versionen här.

torsdag 20 maj 2010

Kyssande vind av Hjalmar Gullberg

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

onsdag 19 maj 2010

Porslinsblommans tur

Tidigt om morgnarna, fylls rummen av den underbaraste doft. Porslinsblommorna blommar.
Inte bara blommar det ute, även inomhusväxterna är lyckliga över det nya ljuset. Amaryllisarna har alla blommat över redan, de får allesammans fnatt i april, och slår ut inom ett par veckors tidsspann. Och nu är det porslinsblommornas tur.
Väldoft och blomsterfägring stor. Lycklig kan man bli för mindre.

tisdag 18 maj 2010

Woody Allen är emot döden. Han är ointresserad av att förlora.

- Min ståndpunkt i fråga om döden står fast: Jag är starkt emot den.
Det säger en ovanligt godmodig Woody Allen i en artikel från Cannes filmfestival av Jan Lumholdt i SvD från den 18 maj.
Allen är på plats, för att filmbolaget vill att han ska ge intervjuer.
- Det får folk att vilja se fimen, tror de. En bra film säljer sig själv, tror jag. Men vad vet jag.
Allen vägrar dock absolut att tävla med sina filmer. Som han förklarar:
- Jag har aldrig varit intresserad av att vinna något. Och ännu mindre av att förlora.

Allens drivkraft 
Han berättar om drivkraften i sitt kreativa arbete:
- Jag vill göra storverk och med den inställningen påbörjar jag varje film. Sedan, när allt är klart och ihopklippt så infinner sig alltid en viss motstulenhet. Jag ser bara misstagen och problemen och ångrar att jag inte i stället gjorde si eller så.
Han lyser upp en smula.
- Intressant nog är det just detta som får mig att gå vidare, att gå till kontorsmaterialbutiken och köpa ännu en jättepacke med A4-ark och sedan komma hem, full av lust att fylla dem alla med ord. Och så gör jag en ny film. Som misslyckas. Men nästa gång ska det lyckas. Vänta bara.
I nästa film är Carla Bruni med. Hon är ju en rätt spännande dam. Sedan den 2008 gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Så jag tror nog att jag kollar in hur Allens nästa mästerverk blir.

söndag 16 maj 2010

Bikram yoga

För mig var det veckans händelse.
Tuff träning i bastuvärme. Vad nu det ska vara bra för.
På You Tube vidoen berättar de om en massa bra saker som händer i lymfkörtlar bland annat.
I en fast serie om 26 asanas guidas deltagarna muntligen i en klass av en guide som själv inte visar hur man gör.
Äntligen kom jag i väg. Äntligen hittade jag rätt, för jag har varit på jakt efter bikramyoga studion på Söder förut.
Det första jag slogs av var att lokalen var inredd så vackert.
Jag bytte om, tog handduk och matta och vattenflaska med mig in i själva salen.
Där rådde tystnad och hög värme.
Jag bredde ut mina saker och slog mig ned.
Värmen var nästan klaustrofobisk.
Med en kontrollerad yogaandning tog jag kontroll över den smygande paniken.
Så började passet.

Att vara nybörjare är att ha fullt upp.
Att lyssna. Att titta på de andra (och helst dem som gör rätt). Att andas. Sällan har det varit så lätt att släppa världen utanför under en yoga klass. Det fanns helt enkelt inte utrymme i medvetandet för något annat.
När vi skulle göra kamelen jublade jag. Det är min favoritasana. Åh vad skönt att få känna sig hemma i en rörelse. Övermodet kom som vanlig före fallet. Plötsligt fick det som är jag nog. Utan att tänka kröp jag ihop i barnet. Det fick jag inte.
- Det är bättre om du bara lägger dig ner, sa yogaläraren.
Och så upp i kamelen en andra gång. Nära att svimma var jag tvungen att avbryta igen.
Kamelen är mäktig. Men så mäktig? Kanske var det detta att jag verkligen kan utföra kamelen som gjorde den så mycket svårare än många av de andra asanas. Några hade jag aldrig tidigare prövat.

Yoga gör människan ödmjuk.

lördag 15 maj 2010

I Kina går kineserna med långa bamburör

I sommar far jag till Kina.
Detta enorma rike.
Den uråldriga kulturen.
Förstummad inför tanken. Innan jag ens är där.
Tittar på nätet för att försöka komma över, förstå, att jag verkligen ska åka dit. Till Perl Bucks Kina. Till Maos Kina. Till den siste kejsarens Kina. Till Laotzes Kina. Konfucius land. Buddismens land en gång.
Gick in på en sida som heter Mittens rike. Där kan man köpa visum. Man ska skicka sitt pass till företaget.
Jag kanske kunde tänka mig att skicka mitt pass till en ambassad. Men till ett företag?  mittensrike.se

fredag 14 maj 2010

Kören hemma vid datorn

Han är en av vår tids mest populära och spelade kompositörer.
Nu har Eric Whitrace, samlat ihop några hundra videor från You Tube där sångare framför stämmor av ett körverk som han skrivit. Så mixade han ihop stämmorna.
På sin webbplats beskrev han sin videoköridé. Han bjöd in alla värdlens sångare att vara med. Här framförs verket "Lux Aurumque" av 185 sångare från 12 länder.
Vidoen är en mix av 243 vidoklipp.

Den virtuella kören

torsdag 13 maj 2010

Körsbärsträdgården
















Kungsträdgården blommar!
Varje år, omkring den här tiden, får asfaltstorget får liv. Det är vackert. 
Tillsammans med andra fotograferande par åt Sambo och jag middag, avnjutandes den underbara vyn av ett hundratal(?) blommande körsbärsträd. Jag är så glad att vi fick tid att se blomningen. Det är inte varje år vi lyckas.
Berikad av skönheten läste jag om Techovs Körsbärsträdgården. En gång i tidernas begynnelse gjorde jag en monolog ur den. Det är länge sedan. Jag mindes den inte, men jag mindes känslan av texten. Och jag mindes att någonting lät i slutet av den och att "min" karaktär kommenterade det.
Det var den judiska orkestern som lät. Den judiska orkestern.
Detta var före andra världskriget. Rysslands rika överklass kunde hålla sig med musik från en judisk orkester. Pjäsen uruppfördes den 17 januari 1904 i Moskva.
Vad säger det om det ryska samhället vid sekelskiftet?
Vad säger det om judarnas situation i Ryssland?

tisdag 11 maj 2010

Fotografiska

På vägen till Ålandsbåten på Stadsgården i Stora Tullhuset, under Fjällgatan, där i det stora fabrikshuset med röd tegelfasad öppnar Fotografiska. Fotografiska museet i Stockholm.
Byggnaden uppfördes 1910 efter arkitekten Ferdinand Bogergs ritningar. Museet ska bli en av värdlens största samlingsplatser för fotografi. Som har öppet ALLA DAGAR utom nyårsdagen, midsommarafton och julafton. Måndagar med! Jag, liksom många andra, som alltid brukar glömma bort att måndagar annars är museernas stängda dag i veckan, jublar!
Den 21 maj öppnar museet med utställningar av Annie Leibovitz, Vee Speers, Joel-Peter Witkin och Lennart Nilsson. Jag jublar igen!

fotografiska.eu

måndag 10 maj 2010

Ett sekulariserat sötsug

















Under våren har det rapporterats att svenskarna blivit världens mest godisätande folk. Vi bor också i vad som lär vara världens mest sekulariserade land. Finns här månntro samband?
Frågan ställs av Ylva Herholz i dagens SvD i papper.
Ylva Helholz kommer att tänka på vad Stig Dageman skrev: "Vårt behov av tröst är omättligt." Hans text på temat börjar: "Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa". Han visste att "tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona".
Kanske lika kort som den söta smaken av en gelénapp? frågar sig Ylva Herholz.
Som orsaker till sötsaksfrossandet talas om hjärnans belöningssystem, någon har påpekat att många äter sött för att döva svårburna känslor, och att stress och hängighet ökar sötsuget.
Ett liv utan religion ter sig nytt i historien. Jag har läst religionspsykologer som hävdar människans behov av religion. Det finns förstås de som hävdar att att vår blinda tro på vetenskapliga rön är vår nya religion. Även om så vore, är vi inte vid målet. Så länge mänskligheten består söker vi oss vidare. Så länge vi har behovet. För inte stannar vi här vid gelénappen och den salta fisken?

söndag 9 maj 2010

Guds kraft verkar, men riktig mannakraft verkar bättre

Skellefteåtalspråk säger allt.
Det var årsmöte och allmän arbetsdag på landet. Det enades om att stigen ned mot havet måste breddas. Inte bara har flera behov av motorstolar för att ta sig ned till bryggorna. Det är svårt att frakta skottkärror och vagnar till båtarna i trappen. En stor sten måste bort!

Starka krafter sluter sig samman.
Och det kämpades. Bändes. Fixades och drogs. Fascinerande hur lätt det samarbetades. Några riktiga "gamlingar" i bygden och flera helt nya. Tillsammans slet de. Tillsammans utvecklade de sina metoder, bland annat med längre och längre hävstängseffekter. För inte bara var stenen tung. En uppåtgående kant hade hållit stenen på plats i hur många år - vågar ingen gissa på.

Oro fanns att stenen, när den väl kommit i rullning, skulle fortsätta trappan ned. Efter ett avbrott i bänderiet för att bygga ett skydd började dock stenen ge med sig.






Och där kom den.
Människan har åter igen besegrat naturen.
Som grannfruns gamla mamma från Skellefteå sa:
 "Guds kraft verkar, men riktig mannakraft verkar bättre".

lördag 8 maj 2010

Min älskade Du är vacker som ett kålhuvud

Nej, så kan man inte säga. Men visst är mitt kålhuvud vackert.

fredag 7 maj 2010

Tungans färdighet - en oförmögenhet att kunna tiga

haha! Jag kan tänka mig att hon stack ut näsan rejält med den där visan! Och säkerligen sitt övriga leverne...:-) ,
skrev Ingmarie i en kommentar om Lenngrens vitsiga dikter. Men det var inte sant. Det sägs tvärt emot att hon var blyg och tillbakadragen. Hon och hennes make tillhörde visserligen Stockholms kulturella elit, men Anna Maria var noga med att det inte skulle framgå att hon var författarinna. Det var hennes närmaste som visste att det var hon som skrev dikter och skämt som publicerades i Stockholmsposten. Hennes make lät ge ut skrifterna och dikterna i bokform efter hennes död under den anspråkslösa titeln: Skaldeförsök.

Här kommer ytterligare ett par godingar till av fru Lenngren:

Dagbok:
Söndag - blef jag dödligt kär,
Måndag - yppade min smärta
Tisdag - rördes Lisas hjerta
Onsdag - hardt min önskan när.
Torsdag - valde hon en annan!
Fredag - mina hämderop.
Lördag - skötte flitigt kannan,
Söndag - glömde alltihop.

Lukas:
Den talegåva, Lukas har,
av mången hålls för stor och rar:
man tror, att ingen kan i konsten högre stiga.
Men sakens art jag bättre vet,
ty all hans tungas färdighet
är blott en oförmögenhet
att kunna tiga.

torsdag 6 maj 2010

Bordsvisa för gifta männer

A. Min hustrus skål! för det hon är beskedlig.
B. Min hustrus skål! för det hon är mig kär.
C. Min hustrus skål! för det hon är så fredlig.
D. Min hustrus skål! för det hon ej är här.
             KORUS
Min hustrus skål! för det hon ej är här.
Hustru i sammanhanget går naturligtvis att byta ut mot partner, make, sambo, kille, tjej etc. Anna Maria Lenngren, 1754-1817, visste vad hon skaldade om. Så fru hon var. Utan svenskundervisningen i grundskolan hade fru Lenngren gått mig helt spårlöst förbi. Men hon verkar ha varit en skojig dam. Här är hennes:

Epitaf
Min hustru vilar här till värdlens sista dag.
Hon är i ro - och även jag.

onsdag 5 maj 2010

Sol, vind och vatten

tisdag 4 maj 2010

Skilda världar. Så nära och ändå så långt borta

Fågelvägen är det bara en mil mellan Tensta och Djursholm, men det är svårt att tänka sig två mer skilda världar. Djursholmsuppväxte Pontus Herin bestämmer sig för att flytta till Tensta.
Med allt vad det innebär. Vänner som ser det som en provokation. Mäklare som inte tror sina ögon. Och allas totala oförståelse.
Jag läser "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra" av Pontus Herin.

-Vi har jobbat åt en massa familjersom flyttar från stan och ut i förorterna. Men under fyra år som flyttgubbar har vi aldrig hjälpt någon flytta ut hit, till Tensta, sa flyttkillen.
-Tensta! Man ryggar tillbaka bara man hör ordet. Det finns nog spontant inget som jag känner en större olust för, jag skulle hellre slå upp en kartbok och helt slumpmässigt sätta fingret på ett resmål, än att åka till Tentsa, kommenterar Herins systers fästman.
Men flytta ska han, skribent Herin. Och hans lilla familj med kvinna och barn. Oavsett om de verkligen vill eller ej.

Hässelby är en förort för alla.
På min väg till jobbet ser jag att Hässelby är en mer blandad förort. Där finns både villa-samhällen och kommunala hyres-bostäder. Om än ordentligt segregerade ifrån varandra. Och här på bilden, ett eget litet fågelsamhälle.
Ty Hässelby är en förort för alla.

Läs gärna om jämlikhet tidigare i bloggen: här.

måndag 3 maj 2010

En halv byrålåda döda vänner

Hälften av mina vänner är döda.
Jag skall skapa dig nya, sa jorden.
Nej, ge mig dem istället tillbaka,
med brister oh allt, ropade jag.
Derek Walcotts dikt Sockerrör vid havet ur samlingen Sea Grapes.

Pingstförsamlingens second handbil hämtade mammas alla gamla möbler igår. Jag hann precis gå igenom den sista byrån innan de kom. En halv låda var fylld med urklippta dödsannonser, mammas vänner och bekanta och kända personer som betytt något för henne.
Min mamma var liten. 1.58 lång en gång i sin fulla prakt. På slutet lite mindre ändå.
Hur full av sorg över alla dessa människor måtte hon inte ha varit. Hur fick något annat plats? Så tänkte jag att det kanske var därför hon hade dem i byrån. För att slippa släpa dennna tyngd med sig jämt.

söndag 2 maj 2010

Gå och göm dig Åke Tråk

Solen skiner och livet leker. Tvivlar Du? Lyssna på Mona Wessman och le lite ändå.