fredag 27 november 2009

Ingen jul på Christmas Island

På Christmas Island, en ö 260 mil nordväst om Perth, där är det ju liksom jul hela tiden. Men där firar man aldrig jul.
Bara kristna firar jul och det är befolkningen inte där. De firar inte ens att ön upptäcktes julen 1643 av en engelsk kapten som hette William Mynors.
Jag träffade en kille som hette Steve därifrån. Han berättade att inga som han växte upp med på ön bodde kvar. De har alla flyttat till fastlandet. Nu är det bara flyktingar och flyktingläger där och inga av dem firar jul.
Firar jul gör man dock i Perth. Med en picknick i parken.

torsdag 26 november 2009

Hajar du så gott!



Ingredienser till fyra personer:
Fileer av Local Carpet Shark 300g
Fileer Tender Local shark 300g

Potatis 500g
Smör
Sockerärter
Koriander
Persilja
Wasabi på tub
Citron
Mindre än 1/2 kopp mjölk

1/2 kopp japansk soja
1/2 kopp mirin (japanskt vin)
2 tsk socker
1 tsk riven ingefära


Gör så här:
1. Tina eventuellt fisken.
2. Gör en marinad genom att blanda sojan med mirin, sockret och den rivna ingefäran.
3. Dela fisken på mitten, lägg den i marinaden och marinera i 10-30 min.
4. Koka potatisen under tiden.
5. Stek fisken i smör. Häll marinaden över som en sås och ställ på värmning.
6. Pressa potatisen.
7. Använd två gafflar för att röra i smör och lite mindre än en halv kopp microvärmd mjölk.
6. Micra sockerärterna med en droppe vatten i en skål med lock.

Enjoy!
Ps. Känguru smakar gott det med.

onsdag 25 november 2009

Djurliv downunder

Inspirerad av hundmördarkängurun, har dagen ägnats åt studier i zoologi i Aussyland.






måndag 23 november 2009

Mördarkängurur på andra sidan jorden

Man kan fråga sig vad de skriver om i tidningarna på andra sidan jorden. I australiska Herald Sun, 24 november, berättas om den arga kängurun som försökte dränka Chris Rickard.
Chris rastade hunden, en knähög terrier av något slag som heter Rocky, bara cirka 400 meter från huset där de bor, när de råkade väcka en sovande känguru. Den blev rädd och skuttade iväg mot en liten damm i närheten. Rocky tog upp förföljandet. Det var dumt, för nere i dammen tog kängurun tag i Rocky med framtassarna och höll honom under vattnet.
Husse Chris kastade sig i dammen för att undsätta sin vovve. Då behandlade kängurun honom på samma sätt.
- Jag fick armbåga kängurun i halsen för att komma loss. Jag var tvungen att hålla upp den avsvimmade hunden, förklarar Chris för Herald Sun.
Så nu vet vi vad tidingarna kan skriva om. Vi hoppas undvika att orsaka liknande rubriker.

Hej hopp!

Det är så typiskt nya zeeländskt. Över allt i världen har människor byggt så högt de kan. Det börjar redan i sandlådan. Men bara i Nya Zeeland bygger man så högt man kan för att kunna kasta sig ut ifrån toppen.
Ja, visst var det i Nya Zeeland som bungy jump uppfanns.
Aucklands högst byggnad och stadens signifikanta silhuett består av Sky Tower. 328 meter högt motsvarar det 37 bussar på högkant och slår Eiffeltornet med åtta meter.
Efter en fantastiskt buffé avslutades lunchen med en promenad runt tornet och betraktandet av den stora begivenheten; the Skyjump.

Hej hopp2


Högt där uppe ska någon till att kasta sig ut...


Se det lilla målet, den röda bulls eye. Dit ska hopparna.


Hej då!


Hej vad det går!

söndag 22 november 2009

Könsroller på menyn

Jag och Sambo åt lunch på en vägkrog på vägen mot Auckland. Jag bad om Steamed mussels. När de mycket vackra grönkantade, hela och delikata musslorna kom blev den serverande kvinnan mycket förvånad. Hon ville ge den tallriken till Sambo.
- Oh it's usually a male thing, förklarade hon.
Kanske som tallriken med biff hemma?

torsdag 19 november 2009

Hells Gate




onsdag 18 november 2009

Aotearoas folk



De kom farandes för en tusen år sedan, de första invandrarna från Polynesien som kom att bli maorier. De styrde sin väg efter stjärnorna när de sökte sig till det som de kallade Aotearoa, Landet med det långa vita molnet.

Det nya landet var större än de var vana vid och kallare, men de anpassade sig. Visst for de hem därifrån de kom ibland, men alltsedan den tiden har maorierna varit bosatta på Nya Zeeland. De spred ut sig. Stammar utvecklade olikheter i språk och kultur och alltid levde de inte i fred.

När Abel Tasman dök upp 1642, som förste europé, stod de stolta krigarna inte flata och tittade på. En sammandrabbning kom sju av Tasmans män att dö och Tasman själv satte aldrig sin fot på landbacken. Han nöjde sig med att utforska vattnen utanför.



Men så kom James Cook 1769 och han gjorde större efterforskningar. Efter honom diverse engelsmän. En guldrusch lockade fler.

1821 bröt krig ut bland maroierna. Det bidrog till en vilja att sluta fördrag med engelsmännen. Problemet var att det fördrag som slöts, skrevs på olika språk och öppnade för olika tolkningar. Så bröt fler krig ut.

Efter 1800-talet hade antalet maorier minskat drastiskt av europeiska smittsamma sjukdomar, av krigen och av den jordförlust som fördraget lett till.
Och fortfarande är arbetslösheten bland maroierna högre än den övriga befolkningen och så även födelse- och dödstalen.

Men efter 50-talet har något hänt. Nu uppmuntras språkundervisning på maorispråk och strävan efter att ”europeisera” maorierna har skrinlagts.
Och när den stora immigrationen från öar i Stilla Havet och Asien började efter 70-talet verkar toleransen för olikheter ökat och marorierna blommar ut.
- När jag var liten hette det stora berget vid New Plymout Mount Egmont, sa en kvinna i femtioårsåldern. Numera ska det heta Taranaki.

Idag är maoribefolkningen cirka 16 procent och precis som nya zeeländarna gör allt för att bevara sin unika flora och fauna finns en stor stolthet och ett arbete för att bevara den maoriska kulturen.

En annan typ av urskog

Det finns två typer av urskogar i Nya Zealand. Dels regnskog, dels barrskog.
Känslan av att få springa i redwoodskog är fantastisk. Nästan som barrskogen hemma men mycket mera.
Ytan är inte "mycket mer", för där tror jag att Sverige slår Nya Zealand. Invandrare på 1800- och 1900-talen har huggit ned det mesta av bägge typerna av skog. Men träden är många gånger större än hemma vid.
Skogen som ändå finns är "cool", som nya zealändarna själva uttrycker det.

tisdag 17 november 2009

En tur utmed Styx

Vi gled ut med båten, ett drygt tjugofemtal människor. Alla ljus släktes, kameror stoppades undan och vi gav oss av i mörkret. Men det var inte mörkt. En skimrande natthimmel med oändliga stjärnor framträdde över oss.
Hur många lysmaskar som helst lever sina liv där i mörkret.

Vi befann oss i Waitamo caves. Ett massivt gottområde på Nya Zeeland.
Maorierna, som var de första att invandra dessa öar, hade hittat ingången. Men inte utforskat grottorna. Det var mörkt där inne och de förknippade mörker med död. De utnyttjade ingången till begravningsceremonier, så där i skuggan av deras Hades.

På 1800-talet kom en äventyrsresande britt. Tillsammans med en maorier gav han sig in i det 45 km låga nätverket av underjordiska kalkstensgrottor som binds samman av floden Waitomo (namnet betyder ungefär ”floden som försvinner ned i ett hål”).

Idag är 2,5 km grottor tillgängliga för allmänheten. Där finns utmärkt belysning, räcken och och jämna fina stigar. Typiskt för nya zeeländarna har de utvecklat en ny sport i grottsystmet. Black-water Rafting. Utrustade med våtdräkter, pannlampor och stora gummiringar driver de nutida äventyrarna i mörkret längs den underjordiska floden.



Utgången för dem som tog båten utmed floden.

Nya Zeeländska vägval


Bilden är ifrån förr. Men jag känner igen vägen.
Det började på fiket där fotot hängde. Den vänliga barägarinnan rådde oss att ta den lilla vägen istället för den stora. Där kunde man få se hjortar och fantastiska saker. På stora vägen var det ju bara en massa får och kor i hagar intill. Vi hade väl inget emot... hon sa något som lät som ”metal roads”. Det visste vi inte vad det var, så vi ryckte bara lite oförstående på axlarna.
- Det är bara att ta det lite lugnare, sa barägarinnan entusiastiskt.
Vi tog den lilla vägen. Det vi hade räknat som en halvtimmes tur blev plötsligt dryga två timmar. Vackert var det, och får. Inte i hagarna utan på vägen. Och getter.
Den smala vägen blev smalare och smalare, kurvigare och kurvigare och kanterna stupade rätt oroväckande.
Väl vid målet bestämde vi oss för att hålla oss till stora vägar. Fortsättningsvis. Bara stora vägar, men så var det klippt igen. Plötsligt ropade GPS:en helt oförutsägbart:
- Sväng till höger! Sväng till höger!
- Va, ropade kartläsaren som nästan fallit i sömn, invaggad i tron att den stora vägen gick rakt fram till den lilla staden som var vårt mål.
Jag svängde. Ut på en mindre väg.
Det blir nog inte så farligt den här gången, tänkte jag. Så såg jag dammolnet. Grusvägen var ett faktum.
- Det stod i hyrbilspappren att vi inte fick köra på grusvägar, sa kartläsaren och fick ont i magen vid tanken på att den smala vägen skulle smalna ytterligare och försvinna.
Det gjorde inte vägen. Den kunde nog inte bli smalare. Men lerigare. Mycket lerigare!
Så korsade vi en väg som inte fanns på GPS:en, fann att vägen som vi for på liksom förvandlades till något likt fotot på baren och chauffören (jag) vägade att fortsätta en centimeter till.
Vi tog vägen som inte fanns. Lyckan var total när vi nådde en annan väg som fanns i GPS:en. Med asfalt. Mot en stad som vi visste fanns.
Mörkret föll och vi hann precis se alla hjortarna i hagen bredvid den stora vägen innan det blev natt.

söndag 15 november 2009

Historien om geten Eric

Åt frukost med några kiwis, några infödingar med andra ord. Då fick jag höra historien om Eric the Goat.
Familjen Harrison bodde på den tiden i Otaki, en liten stad ganska långt söder ut på den nya zealändska nordön. Det var pappa David, mamma Joan, fyraåriga Anne, hennes något äldre bror Chris och så Michael, som var så liten att han inte minns historien. Han har bara fått ta del av en genom den muntliga familjetraditionen. Och så var det geten Eric, barnens kelgris.
Det var strax efter kriget och det var ganska ont om allt. Men den här dagen stod det en härlig stek på bordet vid middagsdags. Barnen var exalterade när de slog sig ned till middagen.
- Var är Eric, undrade Anne plötsligt och såg sig omkring. Hon hade faktiskt inte sett honom på ett bra tag.
Mamma Joan och pappa David såg på varandra, Joan drog ett djupt andetag och sa:
- Där är Eric, samtidigt som hon nickade åt den ljuvligt doftande steken.
Anne sträckte ut sin lilla hand. Hon klappade försiktigt köttskivorna som låg upplagda på ett stort fat och sa
- Hello Eric!
Sedan läste pappa David bordsbön, så som han alltid gjort och alltid ska göra, och alla njöt av middagen.

Inte undra på att Eric the Goats artfränder flyr för livet när vi närmar oss med bilen.
Ps. Nya Zealand gick vidare i fotbolls-VM.

lördag 14 november 2009

Silver Fern

Ormbunken nedan är inte vilken ormbunke som helst. Den har fått sitt namn Silver Fern från bladens silverärgade undersida och den är en av alla endemiska arter på Nya Zeeland. Tillsammans med kiwifågeln har den blivit en nationalsymbol.
Forskare hävdar att silver fern kom till landet för mellan 5-1,8 miljoner år sedan. Den kan bli 10 meter eller högre ändå. Kronan, som sträcker ut sina blad palmlikt, mäter omkring fyra meter. På latin heter de Cyathea dealbata och på maorispråk "ponga".
De växer i trädgårdar, i parker och i skogen. De är avbildade på tavlor, som skulpturer, som handtag och i princip allt man kan komma på att forma.
Olika sportlag använder den som symbol.
Till exempel:
All Blacks (rugby)
All Whites (fotboll) - hm, undrar hur det gick i matchen. VM-kval för Nya Zeeland i går kväll. Återkommer till det i senare inlägg.
White Ferns (damcricket)
Black Caps (herrcricket)
Black Ferns (damrugby)
Black Sox (softball)
Och inte att förglömma Netball-laget som heter Silver Ferns.
Undrar Du vad netball är, så är Du inte ensam. Återkommer till det efter fler efterforskningar.
Äventyrsresande Marianne

fredag 13 november 2009

Ormbunke

torsdag 12 november 2009

Hedrande höga åminnelser



Det här tornet restes till minne av soldater från Wanganui som dog i första världskriget. I nästan varje nya zeeländsk stad finns minnesmonument över de stupade från ”det stora kriget”.

Över huvud taget verkar nya zeeländarna värna mycket om sin historia. De kanske inte är så konstigt att en ung nation har behov av sådant som är nationalstatsskapande och första världskriget var en avgörande händelse för den nykläckta nationen.

1915 gick nya zeeländarna och australiensarna samman och bildade Australian and New Zealand Army Corps (ANZAC).
I hopp om att kunna ta Konstantinopel beordrade britterna ANZAC att attackera de bra beväpnade och strategiskt placerade turkiska försvararna på Gallipolihalvön. Under åtta månader lär 131 000 soldater ha dödats.

För att vara ett så pass litet land drabbades Nya Zeeland hårt. I de flesta städer finns en Anzac-gata och den 25 april hålls Anzac Day.

I Wanganui byggdes detta 34 meter höga Durie Hill Memorial av fossiliserade snäcksskal, på något som ser ut att vara den högsta kullen i stan.
Tornet har 176 trappsteg. Utsikten är vidunderlig.

onsdag 11 november 2009

No bullshit


På väg norr ut från Nya Zeelands huvudstad passeras en liten sömnig håla som heter Bulls.
"The only place in the world you can get milk from Bulls!",som det står här och där.
- Här är unimagin-a-bull! Memor-a-bull! Enjoy-a-bull! Och "unforget-a-bull! som kvinnan på turistinformationen frustade när vi försiktigt undrade varför i hela friden vi blivit tipsade om denna lilla vägkorsning till stad.
En gång har staden haft ett annat namn, men en mr Bull öppnade en affär som blev mycket populär. Bulls hette den, förstås, och snart fick staden i folkmun namnet Bulls.
Som den lilla befolkningen nog behöver vad de kan få och dessutom verkar rätt driftiga byttes stadens namn på riktigt och överallt ser man nu exempel på hur man kan slå mynt på det "creat-a-bull" namnet.
För övrigt var det just vid besöket i Bulls som vädret ändrade sig från "terri-bull" till "bear-a-bull". Plötsligt tittade solen fram och gjorde till och med oss nordbor rätt så "befriend-a-bull people.

Baksidan på ett vykort

Blod, jord och eld

Nya Zeeland ligger precis på skarven mellan två kontinentalplattor. Så har landet legat de senaste 20-25 miljoner åren.
På Nordön pressar sig stillahavsplattan under den indo-australiska plattan och bildar vulkaner i gränsen.
På Sydön pressar sig den indo-australisk plattan under stillahavslattan och ger upphov till en alpin förkastningslinje.
Jordbävningar är inte ovanliga.
Denna är ovanligare.

Det är en sorts jordbävningsutfoskare. Den visar vilket håll vågorna rör sig efter en jordbävning.
Det stora verktyget designades år 132 efter Kristus av Zhang Heng i Kina.
Faktum är att bilden föreställer en förminskad kopia som förvaras på Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa (ung. Vårt ställe), en av de största nationalmuseerna i världen.

Behövs det tilläggas att det är gratis att gå på museet som är sällsamt publik- och barnvänligt, i denna nation som var bland de första att ge kvinnor rösträtt och införa en allmän skola?

tisdag 10 november 2009

Wild at heart




Landstigning!

måndag 9 november 2009

Det långa vita molnets land

I begynnelsen bestod jorden av hav och en jättekontinent. För 180 miljoner år sedan delades landområdena i den nordliga Laurasien och den sydliga Gondwanaland. Då var det som skulle bli Nya Zeeland fortfarande förbundet med Australien.
Idag består Nya Zeeland av två stora öar och ett antal mindre, med djurarter som utvecklats helt oberoende av den övriga värden. För fåglar som inte kan flyga skulle ha utrotats på andra håll, precis som bryggödlan som uppkom för omkring 220 miljoner sedan gjort - försvunnit från jordens alla hörn – utom just från Nya Zeeland.
Om en dansk gräver sig rätt igenom jorden hamnar han där, i det första landet som gav kvinnor rösträtt och som var snabba med statlig sjukvård och ålderspensioner.
Och där har även jag hamnat. Fast jag tog omvägen runt jorden och fann att våran natt var någon annans dag.

lördag 7 november 2009

Fjädrande flygplan och vattenhatande lotusar

Idag hade jag tänkt skriva om flygplan med fjädrar. Det har visat sig att planen skulle flyga bättre om de var försedda med fjädrar. Problemet är fjäderhygienen. Men istället blir det något kort om lotusblomman.
Fysikern Chuan-Hua Chen har filmat hur lotusbladen skakar av sig vattnet som en blöt hund. Han satte ett lotusblad på en högtalarspole. Vattnet fanns kvar tills frekvensen närmade sig 80 hertz och amplituden 0,6 millimeter. Då torkade bladet.
Viberationer finns överallt, hävdar Cuan-Hua Chen. I datorfläktar, bilar och rymdskepp.
Själv tror jag att meditationsljudet ॐ (AUM) måste vara bäst.



Mer om Fjädrande flygplan och fuktavskakande lotus i Ny teknik.

fredag 6 november 2009

Här kommer Robban med vatten

Åh åh.. Vatten, stan är full av vatten.
Åh.. Vatten, och här om natten,
så kom vi ut ett gäng från Opera,
när det var nån som ropa:
från en båt:
"Vilket håll är ni på väg åt?"
Så följdes vi åt till Karlberg,
medan stan av morgonsolen fick rosa färg.

Vatten, stan är full av vatten.
Vatten, lite grann i hatten.
Om man tar en helikopter rakt upp,
så ser man alla öarna mesamma.
Dom sprider sig ut mot horisonten,
inifrån brospann och hamnar..
man sen på en sightseeingtur
så säger allihop, när dom kliver ur att:

Vatten, stan är full av vatten.
Vatten, och bakom ratten,
kan man sitta på en liten kutter.
Mellan kanaler och holmar,
där har jag mina rutter,
där djurgårdsfärjan bolmar.
Från Haga till Lidingöbro,
kan man paddla, segla, surfa, gå.. eller ro!

På vatten, stan är full av vatten...

Robban hjälper dig att sjunga Vatten

torsdag 5 november 2009

Caféliv i djungeln

">

Hur ska de må dagen efter!? Var finns närmaste vatten? Va!?

onsdag 4 november 2009

Novemberbild från Paris

Endast Stockholmare pirra sätter

Lyssnade på Språket på radion igår. Detta helt fantastiskt spännande program för språknördar som jag. I går fick lyssnarna lära att det bara är i Stockholm man sätter pirra för andra.
På andra håll kan man slå tjyvbent istället, skårska och snartippa folk, men inte pirra.

Jag tänker mig en budpirra som någon någongång har snavat över. Men vem vet. Språket med Anna Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson borde kankse dra uttrycket ännu en gång i kommande program.

Hur man gör krokben på andra håll i Sverige

Skåne: hilleben, hylleben, fälleben, fälla någon
Småland: klänkeben, fälleben, snarskank, snarben, snavben
Östergötland: snarskank, skorsskank, korsskank, snarskan
Sörmland: snarskank, snavskank, snarskanka, pirra någon
Halland: fälleben
Bohuslän: snärben, snära någon
Närke: skårska, skorska, skoskarn, skoskan, skosskank, korsskank, snarskank
Västmanland: benknep, benstälpa, benstjälpa
Stockholm: slå pirra, pirra någon
Dalarna: benstalp, benstälpa, stalpben, stalkben, snarstält, snartipp, svavtipp, snavkrök, snartyg
Gästrikland: fälla någon, lägga bena för
Jämtland: sätta/göra beinkroken för/på
Medelpad: snarskank, tjyvben
Västerbotten: slå tjyvbent, snava,
Ångermanland: tjuvben
Norrbotten: tjuvben

tisdag 3 november 2009

Tankevärt om hjärnan

Lyssnar på ett gammalt Sommarprogram från radion med Åsa Nilsonne, psykiater och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm. Hon berättar bland annat om hur möss hjärnor utvecklas av stimulerande miljö och kompisar. Hur honorna har extrabehov av stimulerande miljö. Och om en undersökning av mäns IQ i artonårsålder jämfört med när de var 65 beroende på vilket jobb de hade haft. Industriarbetare/bönder. Böndernas IQ var densamma, medan industriarbetarnas hade minskat. Slutsatsen var att böndernas mer varierande dagar där småproblem hela tiden måste lösas gav hjärnan den gymnastik den behövde.
Det är väl vad jag trott, det man känt. Har man trist i trist miljö stagnerar hela tankeverksamheten. Och får man utmaningar och klurigheter är det som om hjärnan/jaget liksom expanderar.

måndag 2 november 2009

Mera skattjakt

Minns Du vaktis som blev biten av skattjakt. Nu är han ännu mer biten. Efter en alltför lång väntan på den nätbeställda GPS:en har han och sambon redan betat av tio skatter!
På väg till släktträff i Uppsala belade han sambo med munkavle. Det enda hon talar om numera är geochaching och det finns ett mått på hur nördig man kan va, sa vaktis, stannade bilen och betade av några skatter till på vägen till släktkalaset.
Nu har jag och min sambo bestämt oss för att testa. Åtminstone en skatt - eller femton i alla fall...
Möt ett nytt geocachingteam: Starstream!
Tidigare text om Vaktis och skattjakt

söndag 1 november 2009

Friedrich och jag

På Caspar David Friedrich-utställningen som hålls på Nationalmuseum fram till och med 10/1. Jag föll som en fura! Av bilderna ifrån tidningarna trodde jag att jag inte skulle gilla Friedrich sådär jättemycket, däremot var jag mycket intresserad av de svenska moderna konstnärernas svar på hans verk. Och visst var de bra; Lars Nilssons ”8 November”, Denise Grünsteins ”First Journey”, Ann Böttchers olika granar, Sigrid Sandströms ”Untitled” och Cecilia Edefalks ”To R”.
Men Friedrich egen konst slog allt.
I detaljskisser målades upp hur konstnären arbetade. Hur han ensam gick ut i naturen och skissade av detaljer, träd, småväxter och även noterade hur de växte – i skuggan eller något annat.
Hemma i sin ateljé komponerade han sedan med hjälp av passare, linjal och det gyllene snittet det perfekta konstverket. Ja, det är ju Friedrich som sagt:
”Tillslut ditt kroppsliga öga så att du först ser din bild med ditt själsliga öga. Framkalla sedan det du skådat i mörkret så att det återverkar på andra utifrån och in”.
Jag älskar hans bilder. Jag ser in i hans många gånger så mörka bilder och älskar ljuset. Ofta förlägger han ljuset bakom motivet. Först lägger han en mörk fas, gärna med motivet stickande upp, antingen i mitten eller symetriskt som två torn på jämt avstånd från mitten. Sedan mellanfasen där ljuset liksom faller och så slutligen en mörkare eller diffusare avslutning av målningen i fjärran.
Han målar det jag söker när jag vill fotografera. Det hemlighetsfulla ljuset.