Rar reklam,

Lite kul reklamfilm, men inte är den italiensk inte.

SR världen, mitt livselexir

Jag kan inte längre tänkta mig att klara mig utan SR världen.
SR Världen spelar bossa, blues, fado, chanson, reggae, jazz, flamenco, country, bhangra, raï, inga gränser... Man vet aldrig var man hamnar bortom nästa låt. Och jag älskar det.
Ibland tror jag att jag är den enda som funnit kanalen. Då fylls jag av en enorm oro för att programmet ska försvinna!
Kolla, kanske är det något för Dig.
Om Du med lyssnar blir vi fler.
Programmet får vara kvar. Och jag slipper oroa mig.

SR Världen

SR Världen sänder också på FM 89,6 i Stockholm:
måndag-fredag 8.00-13.00 och 17.00-18.00
lördag 7.00-13.00 och 16.00-19.00
söndag 11.00-15.00 och 17.00-19.00
och i P2 på FM 96,2 i Stockholm måndag 14.56-17.00

Bor Du på andra håll i landet kolla här var Du hittar programmet: Frekvenstabeller

Fly high, little sister. Fly high!

Angelica Bengtsson slog nytt svenskt rekord två gånger om i Globen på XL-galan igår. Magiskt.

Gammal är äldst

Jag fick syn på mina knän. Det var ingen munter syn. Jag börjar bli äldre.
- Du kunde i alla fall se dina knän, kommenterade en väninna godmodigt med den stortens galghumor jag älskar.
Det känns märkligt att inte längre vara ung. Hur kunde det hända mig?
Ja, ja, man är inte äldre än man känner sig och bla, bla.
Jag tror att det började med mammas död.
Det började på sätt och vis med död i filmen jag nyss såg;
Kotch av Jack Lemmon, med Walter Matthau i huvudrollen.
När mr Joseph P. Kotchers fru dog, flyttade han till sin son och sonhustru och barnbarnet Duncan. Inte helt problemfritt för den unga frun i huset.
Det var inte så att Kotch var fruntimmertokig eller så. Han var liksom bara för mycket. Och det var verkligen ett fint äldreboende de presenterade för honom. Men...
Kotch går sin egen väg.
En gravid tonårsflicka är också alldeles för mycket för sin familj. Filmen var inspelad 1971, och det känns i omvärldens värdering av flickan.
Kotch och flickan behöver varandra. Åtminstone ett tag.
Även om jag var halvdöende av kväljande vemod över människans lott att bli gammal, tycker jag så mycket om filmen. Jag tycker så mycket om slutet.

He runs away from the nuresery home.
She's a pregnant teenage runaway.
Together the must find a way home...

Så står på filmaffishen och DVD-omslaget. Om de två första raderna inte riktigt stämmer, så gör åtminstone den tredje raden det. Även om hemmet inte behöver vara ett och samma hem för dem bägge.

I Svenska Dagbladet rapporterar Karin Henriksson om amerikanska Susan Jacoby som synat mytbildningen om ålderdomen. Jagcby har skrivit med en bok med titeln "Never say die", där hon går till storms mot ett käckt självberägligt förnekande av vad som väntar alla människor.

Att tro att man kan trotsa åldrandet är som att tro på tomten.

och

Det värsta med att leva för länge är att du inte kan vara till nytta för någon.

Jag tänker att Kotch tröstar mig en smula.
Kotch som förutom att vara huvudpersonens smeknamn är synonymt med: "to hang", "stay", "chill in an area" men också "to go".

En stor renande flod

Kroppen producerar cirka en liter snor om dagen. Blä!
Jag lyssnade till ett barnprogram på bilradion.
Snoret sköljer näsan som en renande flod och för bort skräp, virus och bakterier.
När man är förkyld producerar man cirka fyra liter snor på ett dygn.
Detta med att snor är äckligt uppkom på 1800-talet, med urbaniseringen. Som en del av att stadsbefolkningen ville avskilja sig från landsbyggdsbefolkningen.
En läkare i programmet hävdade att det till och med var nyttigt att äta...
Jag kunde inte höra mer utan stängde av.
En sån stadstjej hm... stadstant... eller filifjonka är jag.

Soluppgång från vår balkong

Foto: Rune Stjernström

Jag tycker så mycket om träd

Här är en bild från Långholmen. Tänk att ön var helt kal förr, innan fångar fick i uppgift att plantera träd.

Kärt barn har mången namn och tiden har sin gång

Långholmens fängelse har funnits länge, jag tror att det kom till för nästan tre hundra år sedan. Fängelseverksamheten är en stor del av öns historia.
I en gammal ordlista över svenskt förbrytarspråk från 1840-talaet kallas fängelset för Tavet. På 1910-talet kallades ön för Holmen, Stillot, Gråbo och Framtidsön(!).
Numera bevaras det gamla fängelset som ett minne från förr. Där kan man köpa sig en fängelsemössa och en natt i hotellet eller på vandrarhemsavdelningen.
Förunderligt eller hur...

Mitt i den mörkaste vintern

Mitt i den mörkaste vintern, lärde jag mig äntligen att det inom mig, finns en oförgänglig sommar.

Albert Camuscitat som jag hittade i Josephine Selanders "Våga Yoga".
Dessutom ser jag betydligt bättre ut i mitt nya pass än i det gamla.

Andandes mage, en alla hjärtansdagpresent till mig själv

Har börjat läsa The Breathing Book. Donna Farhi skriver om hur barn andas omedvetet och helt organiskt. Hur de springer oförtröttligt med avspända magar och kroppar och får kraft ur andningen.
Jag slappnade av och började röra mig.
Jag tror inte att jag har rört mig med avslappnad mage någonsin. Eller på minnesöverskådlig till. Sedan ett par tre dagar går jag, står jag, lever med en avslappnad mage. Det känns sensuellt. Det känns förbjudet. Och lite som att ha siden närmast kroppen.
Förundrad. Förändrad?

Alla hjärtans dagpresent

Snart är det dags. Alla hjärtans dag är väl på måndag, har jag för mig.
Jag vill nog hellre ha en kyss än en kniv i hjärtat...



Men om Du är intresserad så finns grejer att köpa på http://www.coolstuff.se/tag/Alla-hjartans-dag-present

Undersökningar för samman västerländskt och österländst tänkande

Det fantastiskt spännande. Men avsnittet tar lite tid att se. Som ett vanligt inslag på morgonteve. Åsa Nilsonne berättar bland annat.

Den dansande kameleonten

Tacka kemin för att vi blir äldre än 48 år

Det är tre kemiuppfinningar som har förlängt livet på europeerna med 32 år sedan 1800-talet.
Den första är tvålen, som gör att vi slipper dra runt med en massa skadliga bakterier på kläder, i håret och på huden.
Den andra det klorerade vattnet som givit oss vatten fritt från sjukomsalstrande mikroorganismer.
Den tredje är antibiotikan och främst peciillinet.
Så vill Ny Teknik  inleda kemiåret, med en promenad tillsammans med Miquel Duran, kemiprofessor i Girona.

Monte Gordo igen

De senaste sju åren har jag åkt till Monte Gordo. I mars bär det av igen. Här syns den dalande solen sänka sig ned i Spanien, sedd från hotellbalkongen i sydöstraste Portugal. Floden rinner emellan de bägge länderna som en naturlig gräns och som en markering för tidszonerna. Klockorna går en timme före i Spanien.

Språkfunderingen och lite feminism

"...under lågkonjunkturen, rusade kvinnornas inkomster i väg med 3 procent."

SvD skriver om att kvinnliga företagsledares ersättning knappar in på männens. Men hur kan man säga att något som ökar med tre hundradelar rusar?
Kul i alla fall, att den rycker något i denna urgamla skitfråga. Klart att kvinnors arbete ska värderas på samma sätt som männen. Kanske och förhoppningsvis sprider sig detta ned i leden. Lika lön för lika arbete. Ja, lika lön för likvärdigt  arbete.

Solkraftverk i rymden

SOL! I stället för kolkraftverk. I stället för kärnkraft!
Tanken är att låta satelitbaserade solkraftverk skicka energi via mikovågor till jorden.
Forskning pågår runt om i världen. I vår ska den japanska rymdorganisationen Jaxa, Kyotouniversitetet, Mitsubishi och IHI Corp tillsammans testa att omvandla ström till mikrovågor och överföra dem på den sträcka av 10 meter i simulerad rymdmiljö.
Ett steg framåt. Eller flera. Det finns hopp. Vi kan. Om vi vill. Vi kan förändra, förbättra, förnya.
Läs mer i Ny Teknik

Solen på Torildsplan ler färgglatt

Det är skillnad. Solen har fått färg. Den behövs på den grå betongen i väder som är grå grå grå.  Minns 2009 när jag fotade solen i oktober, med samma längtan efter sol och ljus. Jag blev glad över den då, men nu har den ju fått mer färglyster. Härligt.

Kolla bilden från hösten 2009

Don Pasquale, en komisk opera i tre akter

Det blir en opera till våren. En komedi som Philip Zandén har regisserat. Den ska vi se.

Är det löjligt att bli kär när man är gammal? Är det politiskt korrekt att i tjugoförsta århundradet skratta åt en komedi om gubbsjuka klädd i artonhundratalets sprudlande skönsång? Donizetti har komponerat spirituell musik till en grym fars om farbrodern som vill gifta sig med en ung flicka. Den klassiska buffaoperan har fått ny svensk text. Vi kan skratta med komedins figurer eller åt oss själva. Och ibland stannar farskarusellen och det lyriska välljudet härskar.

Musik: Gaetano Donizetti Text: Michele Accursi Svensk text: Sven Hugo Persson Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Sven Haraldsson Ljus: Linus Fellbom Dramaturg: Suzanne Marko Regi: Philip Zandén

Vill man se en komedi på operan? Figaros bröllop känns ju nästan lite operettartat. Jag föredrar opera framför operett. Men vad sjutton. Döende och elände känns som jag fått nog av. Hoppas att jag får skratta.

Don Pasquale på Operans webbsida

När du gör som jag vill, och uppåt väggarna.

Självsuggetion kan ge 13 procent bättre resultat.
Då borde jag kunna suggerera mig till att vara en orädd klättrare. Åtminstone mindre skraj.
Just nu läser jag "När du göra som jag vill, en bok om påverkan" av Henrik Fexeus. Den är rätt kul. Inte bara andra påverkar Dig, vare sig Du vill eller ej. Du själv påverkar Dig. Ja, det är ju känt. Det är ju vad idrottspsykologi handlar om. Det är ändå rätt spännande. Fexeus skriver bland annat om två holländska forskare som samlade ihop var sin grupp med ungefär samma typ av människor. Den ena forskaren bad sin grupp leva sig in i en erkänt mycket duktig professors liv och leverne, bakgrund och utbildning och hur de bodde i fem minuter. Gruppen fick gärna skriva ned sina beskrivningar.
Den andra forskaren bad sin grupp leva sig en fotbollshuligans liv på samma sätt.
När de fem minutrarna hade gått bad forskaren de olika grupperna att besvara 20 TP-frågor (Trivial Pursuit).
Professorsgruppen fick i snitt 55,6 procent rätt, huligangruppen 42,6.
13 procent handlar det om.
Flexeus skriver:
- Tänk om du kunde fått tretton procent fler rätt på alla prov, tentor och uppgifter utan att ha pluggat ett ord extra, genom at bara ha varit i rätt metnalt tillstånd.
Ja, tänk.
Jag tänkte igår när jag klättrade med sonen. Första gången utan instruktör. Jag var så rädd.
Varför var jag så rädd? Mycket räddare än förut.

Huvudorsaken var att sonen var på Klättercentret med en kompis förra söndagen. Han klättrade då för första gången upp på den riktigt höga väggan. Han berättade att han bara kommit någon enda meter över de vanliga väggarna när han hade känt hur läskigt högt det var.
Jag kunde livligt föreställa mig! Jag som behövde tre, fyra klättringar innan jag ens var bekväm i toppen på de lite mindre höga väggarna.
Det var nästan med motvilja jag hängde med och klättrade igår. Och så skulle vi klättra utan instruktör.
Jag höll mig till de lägre väggarna, och det blev bättre mot slutet. Men rädslan tar en sån ohygglig kraft.
Sonen klättrade upp på de höga väggarna. Jag säkrade. Jag var precis lika rädd när han flängde upp på den högsta väggen. Blir faktiskt lite svettig om handflatorna när jag skriver om det.
Men hur skulle det vara om jag istället koncentrerade mig på det jag tycker är roligt med klättringen. Problemlösningen. Att få använda kroppen och knoppen, den där fantastiska kombinationen! Ska försöka jobba med det.
Jag såg att de hade en föreläsare som skulle ta upp höjdskräck i februari. Kanske är det något för mig.

Lakritsfestival i april

Lakritsfestival 9-10 april på Hotel Norrtull, St Eriksgatan 119.
Säger du lackriss, laakrits eller laakris?
Kladdkaka med lakrits och citron från Ekeö och hur mycket om lakrits som helst. Jag tittar på deras webbplats och känner mig som laktritstrollet självt.
http://lakritsfestivalen.se/

Sök där Du står

Utan att veta hur nära sanningen är, söker människor efter den långt bort. De är som en som, mitt i vattnet, ropar bedjande efter vatten.

Zenmästaren Haikun Ekaku

Jag hittade citatet i Våga Yoga av Josephine Selander. Tänker på Nils Ferlins "Den excentriske lorden". Nu när jag skrev av den, kanske det inte är lika uppenbart som det var i mitt minne. I mitt sinne. Men döm själv:

Det var den excentriske lorden
som bodde på Midnight Hill,
- om så att du känner den gården
åt norr eller söder till.

I Afrika - Indien - Kina
han dröjde rätt många år,
och när han kom hem till de sina,
var det frostens färg i hans hår.

En sökare var han, som letat
all jordens kanter omkring
att finna - vad förr man vetat,
att allting är ingenting.

Han gick med en blick som kändes
så tröstlöst däven och ljum;
men ofta om nätterna tändes
en pipa med opium.

Det var den excentriske lorden,
en morgon, förrn tuppen väckt,
i vårdträdets skugga på gården
han släckt sin andedräkt.

Om våren, när sipporna vakna
och ungdomen glammar i byn,
om våren det hände - men nakna
stod trädets armar mot skyn...

Det var den excentriske lorden,
han mättes i fot och tum
och fördes till kyrkogården
att få sej ett vilorum -

I jordens ruvande lera
där ligger han stel och stum,
nu tänder han aldrig mera
en pipa med opium.

Han bor som ett ben i mullen
djupt under den blanka skyn,
och solen lyser på kullen
och solen lyser i byn.

Och svalor och måsar susa
som fordom kring Englands strand,
och bambustänlarna brusa
där borta i Österland -

Det var den excentriske lorden
som bodde på Midnight Hill.
- En slakarte köpte gården
och byggde en våning till.

Stockholm i mitt hjärta och jag är så lycklig

Första utbildningstillfället på yogautbildningen är över. Jag är så lycklig över att kursen gått igång. Stockholm är så vackert. Livet är så skönt.
Tjingeling från en klingande Stockholms-Tingeling

Stockholms turiststråk

Fjällgatan, med Stockholms vackraste utsikt. Men här har jag vänt kameran in från utsikten. Det är vackert åt det hållet också. Längre fram ligger Hälsans hus. Det är där jag läser anatomi (anatomi ingår i Virjayogautbildningen som jag går).
Denna del av Södermalm brukar jag inte vara i så ofta. Midnattsloppet lurar förstås upp en på dessa höjder. För man måste liksom ha en anledning för att ta sig dit. Precis som om platsens skönhet inte var nog. Den som till och med lockar turistbussar upp för hala backar och smala gator.

♥ ANATIOMI ♥

När jag var tio år var jag på ridläger på Lida. Det var mitt tredje ridläger i livet. Jag var elva år. Jag fick Zacha. En stor korsning mellan svenskt halvblod och nordsvensk. Jag var liten som en myra. På foton ser jag att mina hälar når strax under sadeln. Jag minns att Zacha var känd för att vara trög.
Vi skulle galoppera. Vi var på ridbanan och jag blev så fascinerad av att jag lyckade få upp henne i galopp att jag trillade av i en hörna. Himla förargligt. Första ridtillfället ibland alla nya bekantskaper på lägret. Jag fick skrubbsår. Det gjorde ungefär lika ont i de skrubbade blodiga och sandiga armarna som i stoltheten. Jag fick gå till Tytte, som tvättade rent och plåstrade om mig.
När jag kom tillbaka hade nästa flicka trillat av. Hon red en ponny, Tove.
Nu när jag tänder på det, är det märligt att ett sto heter Zacha och en vallack Tove. Men så var det.
 Jag fick höra att flickan trillade "fint" och landade först på fötterna men föll sedan vidare. Hon hade så ont att hon fick åka till sjukhuset.
Hon kom tillbaka på kvällen, med gipsad arm i mitella.
Hon hade brutit armen. Och inte nog med det, hon hade brutit den "nära tillväxten".
Den här händelsen ägde alltså rum för drygt 35 år sedan, och allt sedan dess har jag burit med mig funderingen var "nära tillväxten"var.
Igår lärde jag mig. Se på bilden...
Jag vet inte hur det gick för Stina, som flickan hette. Jag hoppas att armarna växte som de ska.

Detta är ett barns ben. Mina linjer som skiljer de tjockare ändarna på benet mot den långa, de är "tillväxtzoner".
Visst är det spännande att få se hur vi funkar!
♥ anatomi ♥

Högtryck ute, högtryck inne. Högtryck i mitt sinne

Vaknade osedvanligt pigg. Skönt för denna vecka har jag haft så himla svårt att komma upp ur sängen. Har undrat vad som varit fel.
I dag sprudlade jag redan på kudden.
Undra, sa flunda, om gädda är fisk... Jag undrade om det kanske var högtryck på G. Jag kastade ett öga på barometern. Den visar att från regn (läs nederbörd och snö) har vi gått till vackert väder. Tänk att jag blir så påverkad av hög- och lågtryck. Blir Du det med?

Litet vardagsmysterium

Hur tänkte de nu? De tänkte säkert smart, men jag undrar faktiskt. Det var på bussen på väg hem igår kväll. Jag åkte 4:an över Västerbron. Stod vid dörren och tittade mig omkring. Mörkret såg kompakt ut utanför bussens fönster. Människorna var känsliga för mina blickar och det hampade sig så att jag fäste blicken på dörrarna. På den del av dörrarna som inte var fönster. Då såg jag en liten lapp. Den satt längst ned på själva fönsterrutan. Vilket märkligt ställa att sätta en lapp på, tänkte jag. Och såg lite närmare på den. För lappen hamnade inte direkt i ögonhöjd på en normallång person, mer i knähöjd.

Det stod Utgång, Låt barnen gå av först.

Jättebra, men i knähöjd är det nog bara de knähöga barnen som läser lappen. Om de kan läsa. Inte så många knähöga barn kan det.

Kanske någon hade skojat och satt lappen där. För om någon i knähöjd kan läsa, vad hjälper det om de vet att de ska gå av först och de stora människorna omkring inte läser. Det är inte lätt för en knähög att göra sig gällande bland de stora en och en halvmeter till två meterhöga varelserna omkring. Antar att det är orsaken till att lapparna finns.

Men lappen fanns på samma ställe, prydligt fastklistrat precis i mitten av rutan, även på den vänstra dörren.

Så jag undrar.

Ett individuellt liv, ett sammankopplat ursprung och slut

Floden är som livets ursprung. Människolivet som en fallande droppe i det höga vattenfallet. I sin individualitet så känslig för vind och sten, på den ensamma vägen ned till ett nytt livets ursprung.
Läst ur Zen Mind, Beginner's Mind av Shunryu Suzuki. Droppen lever i mitt sinne.
Mer Zen på denna blogg.

Vårlängtan

Doften av smält snö väcker längtan efter andra årstider.

En lysande stjärna

Iskallt klara svar

Ett täcke tynger jorden
skyar skymmer sikten
en och annan natt kan det ändå bli
helt iskallt klart.

Då stjärnans svaga blänk
gnistrar i den vita natten
och sanningens isande svar oväntat
blir helt uppenbart.

Insnöad bil i Tönnebro

Foto: Rune Stjernström

Nu borde skrället kastas ut

Nu är festen slut

allt skräp ska kastas ut
Bort ska det gamla julgransskrället
Tulpanbuketter in istället
Men i mörkrets mörka timmar
Juleljusen vackert glimmar
Fastän granens stam är bar
får den ännu vara kvar
Trots att tjugonda knut
redan är förbi och slut

Foto: Rune Stjernström

Don till person och lite sött till kaffet

Gotti gott gott. Så har man fått namnge en kaka då. Kakan till vänster är en mupp.

Det var i Vällingby Centrum och inte fullt så elakt som det låter.

Kollegan insisterade.

-Köp nåt gott till kaffet!

Jag ville inte ha. Men så veknade jag och bad konditorsexpediten om en mupp och en krokofant. Hon förstod och packade en påse med godsakerna. Så sa hon:

-Vi har funderat på vad vi ska kalla den... Mupp. Ja, varför inte...

Krokofanten är ju en gammal goding.

I en air av Bach

Igår for jag från jobbet i Hässelby till Friskis och svettis Annexet på Kungsholmen där jag skulle hålla ett yogapass. Över mössan hade jag mina stora hörlurar (som för övrigt varit perfekta i kylan, bättre än några öronvärmare). Det fåniga var att min mobil spelade för fullt - med sina egna högtalare.
Förbryllad kollade jag vänstra hörluren, konstigt kom det verkligen musik ur den? Nej, men musiken hördes ju ändå. Jag orkade inte hålla på att trassla. Jag ville i tankarna gå igenom kvällens övningar medan Ann-Sofie von Otter stärkte min själ med sina Bach-cantater.
Jag var på St Eriksgatan, sedan jag gått igenom Västermalmsgallerians butiker där Bach skar igenom de redan befintliga musikaliska stämningsskaparna, innan jag fattade att jag gick i en air (nej inte Air av Bach även om stycket är underbart, fortfarande sjöng Otter cantaterna) av Bach.
Folk tittade. Jag tänkte att det var för att mina hörlurar är så enorma. Ingen sa något. Undrar om de trodde att jag krämade så till den grad att ljudet trängde ut ur lurarna? Eller att jag använde dem som hörselskydd?
Jag kände mig fånig när jag förstod att jag gick omkring och spelade min musik högt. Fnissar lite. Urfånig känner jag mig. Men det får man väl bjuda på.

Nä nu blommar bilen

Jullovet är slut och vardagen är normal igen? Nä nu blommar bilen i Alvik.