Friedrich och jag

På Caspar David Friedrich-utställningen som hålls på Nationalmuseum fram till och med 10/1. Jag föll som en fura! Av bilderna ifrån tidningarna trodde jag att jag inte skulle gilla Friedrich sådär jättemycket, däremot var jag mycket intresserad av de svenska moderna konstnärernas svar på hans verk. Och visst var de bra; Lars Nilssons ”8 November”, Denise Grünsteins ”First Journey”, Ann Böttchers olika granar, Sigrid Sandströms ”Untitled” och Cecilia Edefalks ”To R”.
Men Friedrich egen konst slog allt.
I detaljskisser målades upp hur konstnären arbetade. Hur han ensam gick ut i naturen och skissade av detaljer, träd, småväxter och även noterade hur de växte – i skuggan eller något annat.
Hemma i sin ateljé komponerade han sedan med hjälp av passare, linjal och det gyllene snittet det perfekta konstverket. Ja, det är ju Friedrich som sagt:
”Tillslut ditt kroppsliga öga så att du först ser din bild med ditt själsliga öga. Framkalla sedan det du skådat i mörkret så att det återverkar på andra utifrån och in”.
Jag älskar hans bilder. Jag ser in i hans många gånger så mörka bilder och älskar ljuset. Ofta förlägger han ljuset bakom motivet. Först lägger han en mörk fas, gärna med motivet stickande upp, antingen i mitten eller symetriskt som två torn på jämt avstånd från mitten. Sedan mellanfasen där ljuset liksom faller och så slutligen en mörkare eller diffusare avslutning av målningen i fjärran.
Han målar det jag söker när jag vill fotografera. Det hemlighetsfulla ljuset.