De kom farandes för en tusen år sedan, de första invandrarna från Polynesien som kom att bli maorier. De styrde sin väg efter stjärnorna när de sökte sig till det som de kallade Aotearoa, Landet med det långa vita molnet.
Det nya landet var större än de var vana vid och kallare, men de anpassade sig. Visst for de hem därifrån de kom ibland, men alltsedan den tiden har maorierna varit bosatta på Nya Zeeland. De spred ut sig. Stammar utvecklade olikheter i språk och kultur och alltid levde de inte i fred.
När Abel Tasman dök upp 1642, som förste europé, stod de stolta krigarna inte flata och tittade på. En sammandrabbning kom sju av Tasmans män att dö och Tasman själv satte aldrig sin fot på landbacken. Han nöjde sig med att utforska vattnen utanför.
Men så kom James Cook 1769 och han gjorde större efterforskningar. Efter honom diverse engelsmän. En guldrusch lockade fler.
1821 bröt krig ut bland maroierna. Det bidrog till en vilja att sluta fördrag med engelsmännen. Problemet var att det fördrag som slöts, skrevs på olika språk och öppnade för olika tolkningar. Så bröt fler krig ut.
Efter 1800-talet hade antalet maorier minskat drastiskt av europeiska smittsamma sjukdomar, av krigen och av den jordförlust som fördraget lett till.
Och fortfarande är arbetslösheten bland maroierna högre än den övriga befolkningen och så även födelse- och dödstalen.
Men efter 50-talet har något hänt. Nu uppmuntras språkundervisning på maorispråk och strävan efter att ”europeisera” maorierna har skrinlagts.
Och när den stora immigrationen från öar i Stilla Havet och Asien började efter 70-talet verkar toleransen för olikheter ökat och marorierna blommar ut.
- När jag var liten hette det stora berget vid New Plymout Mount Egmont, sa en kvinna i femtioårsåldern. Numera ska det heta Taranaki.
Idag är maoribefolkningen cirka 16 procent och precis som nya zeeländarna gör allt för att bevara sin unika flora och fauna finns en stor stolthet och ett arbete för att bevara den maoriska kulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar