Familjen Harrison bodde på den tiden i Otaki, en liten stad ganska långt söder ut på den nya zealändska nordön. Det var pappa David, mamma Joan, fyraåriga Anne, hennes något äldre bror Chris och så Michael, som var så liten att han inte minns historien. Han har bara fått ta del av en genom den muntliga familjetraditionen. Och så var det geten Eric, barnens kelgris.
Det var strax efter kriget och det var ganska ont om allt. Men den här dagen stod det en härlig stek på bordet vid middagsdags. Barnen var exalterade när de slog sig ned till middagen.
- Var är Eric, undrade Anne plötsligt och såg sig omkring. Hon hade faktiskt inte sett honom på ett bra tag.
Mamma Joan och pappa David såg på varandra, Joan drog ett djupt andetag och sa:
- Där är Eric, samtidigt som hon nickade åt den ljuvligt doftande steken.
Anne sträckte ut sin lilla hand. Hon klappade försiktigt köttskivorna som låg upplagda på ett stort fat och sa
- Hello Eric!
Sedan läste pappa David bordsbön, så som han alltid gjort och alltid ska göra, och alla njöt av middagen.
Inte undra på att Eric the Goats artfränder flyr för livet när vi närmar oss med bilen.
Ps. Nya Zealand gick vidare i fotbolls-VM.
Kul att du skriver så ofta - har alltid något att se framemot.
SvaraRaderaTa hand om er! Sverige är sig likt så ni har ingen brådska att komma hem igen.
Kram Marie