Bilden är ifrån förr. Men jag känner igen vägen.
Det började på fiket där fotot hängde. Den vänliga barägarinnan rådde oss att ta den lilla vägen istället för den stora. Där kunde man få se hjortar och fantastiska saker. På stora vägen var det ju bara en massa får och kor i hagar intill. Vi hade väl inget emot... hon sa något som lät som ”metal roads”. Det visste vi inte vad det var, så vi ryckte bara lite oförstående på axlarna.
- Det är bara att ta det lite lugnare, sa barägarinnan entusiastiskt.
Vi tog den lilla vägen. Det vi hade räknat som en halvtimmes tur blev plötsligt dryga två timmar. Vackert var det, och får. Inte i hagarna utan på vägen. Och getter.
Den smala vägen blev smalare och smalare, kurvigare och kurvigare och kanterna stupade rätt oroväckande.
Väl vid målet bestämde vi oss för att hålla oss till stora vägar. Fortsättningsvis. Bara stora vägar, men så var det klippt igen. Plötsligt ropade GPS:en helt oförutsägbart:
- Sväng till höger! Sväng till höger!
- Va, ropade kartläsaren som nästan fallit i sömn, invaggad i tron att den stora vägen gick rakt fram till den lilla staden som var vårt mål.
Jag svängde. Ut på en mindre väg.
Det blir nog inte så farligt den här gången, tänkte jag. Så såg jag dammolnet. Grusvägen var ett faktum.
- Det stod i hyrbilspappren att vi inte fick köra på grusvägar, sa kartläsaren och fick ont i magen vid tanken på att den smala vägen skulle smalna ytterligare och försvinna.
Det gjorde inte vägen. Den kunde nog inte bli smalare. Men lerigare. Mycket lerigare!
Så korsade vi en väg som inte fanns på GPS:en, fann att vägen som vi for på liksom förvandlades till något likt fotot på baren och chauffören (jag) vägade att fortsätta en centimeter till.
Vi tog vägen som inte fanns. Lyckan var total när vi nådde en annan väg som fanns i GPS:en. Med asfalt. Mot en stad som vi visste fanns.
Mörkret föll och vi hann precis se alla hjortarna i hagen bredvid den stora vägen innan det blev natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar