Söndag. Sambo och jag skulle skynda ut till huset i Tumba som måste fixas till inför överlämningen till de nya ägarna 1 juli. Men först skulle vi röra på oss. Sambo ville ut och springa en timme. Jag hade önskat att han skulle ha sprungit lite längre, så att jag hann ta ett simpass på Eriksdalsbadet. Men det tar tid att ta sig dit och hem, så simtiden hade blivit så kort. Jag bestämde mig för att yoga på gården hemmavid i stället. Ett lite tuffare yogapass.
Jag var redo att ge mig ut, men Sambo ville ta med lite sportdryck som han blandade till. Jag väntade med yogamattan under armen. Efter en stud smet jag in på toaletten medan jag väntade. Det är så trist att behöva hålla sig under yogan, när man vill kunna koncentrera sig på andning och avslappning.
När jag kom ut igen, såg jag inte Sambo någonstans. Jag ropade. Det ekade.
Vad konstigt, han måste ha gått utan mig. Fattade han inte att jag väntade för att göra sällskap ut. Förr, när jag inte hade problem med foten sprang vi alltid tillsammans, nu gick ju inte det, men sällskap ut hör på något sätt till. För mig, i alla fall. Jag ropade en gång till. Ryckte på axlarna, han måste ha gått ut i alla fall.
Jag gick jag också. Funderade på att strunta i att låsa polislåset, men Sambo är så noga med att låsa jämt.
Inte så att jag lämnar ytterdörren öppen, det är ett vanligt ytterdörrslås på den. Jag brukar tycka att det räcker när jag går och handlar eller bara är ute helt kort, typ tvättstugan eller så. Men nu låste jag bägge låsen.
Tyvärr.
För Sambo var kvar i lägenheten. Eller på balkongen snarare. GPS:en var trögare att få igång än vanligt. Med polislåset låst utifrån, kom Sambo inte ut.
Jag yogade på i 56 minuter på gården. Sedan gick jag upp i lägenheten. Jag tänkte att jag nog var före Sambo hem. Jag tänkte ställa fram något ätbart på något fint sätt så att han blev glad. Jag är ju så tacksam för att han hjälper mig i Tumba. Det är ju mitt hus.
Jag låste upp. Gick in. Där var Sambo!
Sambo var inte glad.
Vägen till Tumba gick i moll. Men han följde med i alla fall. Och han skällde inte.
Han är en god man Sambo. Om än drabbad av mig.
- Nu känner vi igen Dig! jublade väninnan i Danmark. Gamla hederliga Marianne.
Sambo jublade som sagt inte. Undrar om han kommit över det än.
söndag 20 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
han är inte drabbad av dig. möjligtvis av kärleken till dig. om han inte var glad var det väl för att han inte sprungit som han föresatt sig. Han var väl bara inställd på att springa och inte på att vara inlåst. Men han är en väldigt väldigt bra Sambo som inte skällde. För det är inte kul att vara innelåst. Jag var utelåst en julafton då jag sprang halvt klädd ( underkläder och rock typ) till tvättstugan. Min kille gick och julhandla... Och jag som bara skulle hämta tvätt, smutsiga strumpor skulle bli blöta, rena och torra. Jag gjorde tvättstugan och alla filter som finns i den ( det finns många... lärde jag mig när jag sysselsatte mig) blev så otroligt rena den julafton... Han hade handlat klart på kvällen och då hann jag upptäcka honom låsa upp så jag kom in och kunde kläd mig i mera än rena strumpor.
SvaraRaderaJuste att man blir så gammal nuförtiden! Så man hinner vara med om massor av dråpligheter.
kan inte låta bli att skratta trots det bedrövliga. Du gjorde det ju inte med vilje! Och din sambo ÄR en bra sambo men det är du med!Tror inte du hade skällt på honom heller om det varit omvänt.
SvaraRaderaTAck för rara kommentarer! :-)
SvaraRadera