Maman Mamma och tidens som bara går och går

Louise Bourgeois är död. Hon blev 98 år, föddes 1911. (Samma år som min pappa.)

Louise Bourgeois är hon som gjorde stora svarta jättespindlar som påminner om de elaka insekterna i slutet av filmen Men in black. En står på Tate Modern, en annan utanför Guggenheimmuseet i Bilbao och en har tydligen även funnits till beskådan i Wanås skulpturpark i Skåne.

De finns tydligen i sex exemplar och rör sig dessutom enligt vad man kan förstå av den sista bisatsen.

När Sambo besökt Guggenheimmuseet i Bilbao visade han bild på den enorma spindeln. Jag visste att jag sett den i verkligheten. Men var? Jag visste att statyn hade talat till mig. Ja, jag menar bildligt. Det var något som verkligen berörde med den. Kanske min spindelfobi i unga år. Kanske den kopplat till titeln Maman.
När jag fick veta att den stod på Tate Modern, så tänkte jag att det var där jag sett den. Men Louise Bourgeois presenterade den på Tates först 2008... Jag var i London senast 2007.

Kanske såg jag den redan på Wannås.
Undrar när jag var där. Maman var där på besök i parken 2006-2007.

Tiden går så fort och jag blir vill.

Jag har ingen egen bild på detta märkliga konstverk av en jättespindel som bär sina ägg med sig, Om Du ändå vill se jättespindel så använd länken här: http://www.wanas.se/seminarium/louise-bourgeois/lang/sv/

Jag har en bild på min mamma istället. Också med tidsförvillelse.
Solen låg på det gamla fotografiet så att håret lyste förtrollat. Mamma var bara 18.
Hur kan jag känna en sådan trygghet i bilden av min mamma som nästan var en annan person än den mamma jag kom att växa upp med? Det sägs att under sju år hinner alla celler bytas ut i en kropp. Fotot visar mamma mer än sju år innan jag kom till värden. Det var mer än två gånger sju år innan jag ens var påtänkt. Ändå ger anblicken av hennes leende en trygghet som inte längre finns.

Förgänglighetens förgänglighet.

Men här är hon, mamma.