Absurdism i Resan till Damaskus

Omsider har jag lyssnat på Meta Velanders sommarprat. Det handlade mycket om hennes missade entréer. Hu. Och lite fniss. På podradion finns också exklusivt ett bonusmaterial, där berättade Meta om sin för tidiga entré.
Orsaken till de missade entréerna var ständigt och jämt att hon träffat på någon och börjat prata. Nu på Uppsala-Gävle Stadsteater satt hon i logen och pratade på sitt vanliga förrädiskt trevliga sätt.
De spelade Resan till Damaskus, av Strindberg. Där "Den okände" gör en resa genom olika stationer. Resan börjar i gathörnet, sedan bär det vidare till läkarmottagningen, hotellrummet, havet och köket. Därefter går resan till asylen - där han vänder tillbaka och kommer så småning om till hotellrummet och läkarmottagningen, för att avsluta sin tur i gathörnet.
I denna uppsättning bestod kulisserna av svarta draperier, som hängde lite olika beroende på vilken scen som spelades upp. Varje scen inramades även av "sin" musik.
Meta Velander spelade Läkarens syster, på läkarmottagningen. Hennes uppgift var att komma in rakt bakifrån med en liten bricka där "Den okändes" visitkort låg.
Meta satt och småpratade i logen, när hon plötsligt tyckte sig höra musiken ur scenen före läkarmottagningen. Hon störtade upp! Fann den lilla brickan med visitkortet och med tanke på de missade entréerna som hon berättat om i sitt sommarprogram, anar man att hon mer eller mindre flög mot scenen.
Hon hade besvär med de hängande draperierna, men lyckades hitta en glipa och trädde ut på scenen. Hon såg sig omkring. Hon kände inte igen sig. Det var fel scen.
Meta vände på klacken, fann glipan och gick rådigt ut från scenen, samma väg som hon kommit.
- Undrar vad publiken tänkte, funderar Meta som ungefär fem minuter senare gör om exakt samma entré. Förmodligen till publikens förvåning.
- Jag önskar att jag varit där! sa Sambo som jag berättade det hela för.
Det gör jag med.