Rododendron på hjärnan

Jag ville jag hade en rododendronlund på landet. Eller åtminstone en ynka buske. Det skulle passa så bra. Så råkar jag veta att rododendron gillar surheten i skogsbackar. Och landet består av en skogsbacke.
I en gammal trädgårdsbok fann jag att man kan föröka rododendron genom att ta vedskott, en kvist alltså som man planterar om. Inte skadar man busken heller, om man tar sitt skott direkt efter blomningen. För då ska busken ha trätt in i ett vilotillstånd.
I fjol tog jag sju skott. Från olika buskar, olika arter, olika färger. Inte för att jag tänkte plantera en hel lund direkt. Snarare var tanken att någon av buskarna ska väl ta sig. Men ack, icke!
Det uthålligaste skottet dog i månadsskiftet februari/mars.
I min nya trägårdsbibel "Vår trädgårdsbok" av Christel Kvant och Inger Palmstierna (införskaffad på årets bokrea), står inget om att ta skott från rododendron, däremot hur enorma hål man ska fylla med sur jord i sin trädgård för att en nyinköpt buske ska överleva på sikt.
Tänker på att jag hört talas om att man kan köpa specialjord för rododendron. Jag hade planterat mina skott i vanlig krukväxtjord. Korkat.
Så här skriver Kvant och Palmstierna:

"Står inte surjordsväxten planterad i rätt jord kan den inte ta upp näring. Resultatet blir växter med gulnande blad som står och tjurar utan att växa och blomma."

Mina små rododendronskott höll sig gröna ett tag, men gav sedan upp. De dog, en efter en. Som tio sju små negerpojkar...
Så fort snön är borta från skogsbacken på landet är jag nu där i vår, med en säck och en redig skyffel. Skam den som ger sig!

Sambon i rabatten. Snart även på landet.