My Sandström gjorde Förfluten ensamhet 2008. Den är bra!
En dag funderade jag på om man blev tillräckligt glad av handlingen för att den skulle passa in på bloggen. Nu har jag bestämt mig. Det blir man.
Inte minst för att filmen är så bra.
My Sandström, 24 år, är nu aktuell med sin film Nudisten på Zita. Nudisten handlar om nakna och envisa Kerstin Pärsson. Den har fått kortfilmspriset Startsladden.
Men Förfluten ensamhet går inte heller av för hackor. Inspiration till den fick My Sandström av jobbet som personlig assistent. Nu går My Sandström på Filmhögskolan i Göteborg. Jag gillar det.
För jag kan tänka mig att se många filmer av henne.
lördag 6 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint inlägg i debatt som borde komma om baksidan med att vi blir så gamla. Nu är det många som får långa värdelösa liv, förr var det bara få som blev gamla. Och det blev de för att de hade innehållsrika liv. En hel del hade meningsfulla liv och dog innan de blev gamla. På detta har "vetenskapen" svarat. Få med meningsfulla liv dör idag tidigt, men som sagt baksidan blir att många med meningslösa liv lever länge.
SvaraRaderaInget gott som ... inte har en baksida.
Hoppas debatten om livskvalitet i livet kommer vägas också, och inte bara ATT bli gammal.
Vad är ett värdelöst liv? Vem har ett meningslöst liv? Vem vet? Vem kan avgöra?
SvaraRaderadet finns en baksida med att använda vården till jättelånga liv. Denna baksida känner gamla till. Flera pensionärsorganisationer ville med vett och vilja ta upp denna baksidan till djupgående debatt genom hela samhället. Men vi. Alla vi som inte är pensionärer. Vi vill inte ta upp diskussionen. Vi vill rädda liv till varje pris. Vi jobbar stenhårt mot tanken på att vi en gång blir gamla och kommer dö. Förr i tiden dog man oftast inte av ålder. Att dö av ålder var få förunnat. Fint att fler dör av ålder! Men.. när kroppen säger ifrån och man skulle dö så kliver lilla Gud -läkemedlen och Doktorn in- och så simsalabim så lever man vidare!
SvaraRaderaDet FINNS en av riksdagen beslutat prioriteringsordning på vilka som går före att rädda. Den jobbar man efter. Men folk vet inte ens att den finns. Man vågar vill inte tala om frågan. Men OM man tänker mer som Maorie-indianerna; att de som levat har tungt vägande röst i alla frågor som vi levande har. OM man bjuder in alla som man känner som har levat i alla fester och om man låter deras röst vägas in i beslut; då kanske man inte behöver vara så livrädd för att dö? De ser döden som att ÅTERFÖRENAS med jorden. Det är i den man hör hemma. I den man är innan och efter. Och en liten stund är man ovan ( i levande livet som vi säger) .
Jag tycker fortfarande filmen är ett FINT inlägg på en viktig fråga som borde diskuteras på djupet, och inte fladderifladdrigt ytligt och bortspringande från. Jag hoppas att din blogg drar igång denna världsvida baksida med läkemedelsindustrin.