Ett moln av byxor av Majakovskij

Tal om moln fick mig osökt att tänka på Vladimir Majakovskijs dikt Ett moln av byxor. Det känns som om han skaldar om ungdomens tid och känslor. Jag finns inte riktigt där. Förnöjd som en fet katt sitter jag och slickar mina morrhår rena från mjölken och minns lite svagt den tid då jag mager och hungrig fick slicka mina sår efter slagsmål om en råtta...

Men här är början på Ett moln av byxor:

De sköna idealen,
de mjuka hjärnornas idéer:
dessa feta lakejer på flottiga kanapéer
- jag hånar dem öppet och fräckt
klädd i det sönderslitna hjärtats dräkt!

Vänta er inte något farfarsaktigt!
Min själ har inga gråa hår.
Som en mullrande åska vandrar jag
genom världen - en vacker yngling
på tjugotvå år.

Kärlek kan snyftas fram på fiol
och förkunnas med trumslag,
men vem kan vända sig ut och in
och bli enbart läppar
som jag?

Träd ut ur era kattunsklädda gemak
och se efter vad det är som händer,
ni änglaligor och moralbyråkrater
med läppar lika tummade
som de kokboksblad som köksan vänder!

Säg bara till - jag kan
vråla som en tjur
eller skimra som en solnedgång!
Säg bara till - jag kan
uppträda ytterst taktfullt,
ett moln i byxor snarare än en man!

Jag tror inte alls på Nizzas blomstervårar.
Jag sjunger på nytt om kvinnor,
utslitna som gamla ordstäv, och män
nedtyngda som sjukbårar.

Hela Vladimir Majakovskijs dikt finns här.