Oceans - filmen om haven

De stora oceanerna täcker två tredjedelar av jordens yta. Bara en bråkdel har utforskats. Tills nu.

Så skriver Sf om Oceans, om Disneys dokumentärfilm som hade premiär den 1 oktober. Sf fortsätter:

Oceanerna – den okända värld som är början på allt liv visas för första gången upp i all sin skönhet, och rikedom, sin grymhet och sin förkrossande kraft.Under sammanlagt sex år genomfördes inte mindre än 70 expeditioner på 50 olika platser i världen – alla under havsytan. 12 produktionsteam filmade över 100 olika djurarter, i situationer och miljöer det tidigare inte varit möjligt att filma. Man fick helt enkelt uppfinna ny teknik och avancerad utrustning för att lyckas fånga det omöjliga på bioduken.

Men visst har vi sett fiskarterna, delfinerna och sköldpaddorna förut. I dokumentärer på teve. Nu är det skillnad att befinna sig i havet på den stora bioduken och den mindre skärmen hemma. Dessutom är det skillnade mellan tevedokumentärerns vilja att utbilda.

Oceans är befriande fritt från artpresentationer - tycker jag. Medan Sambo saknade fakta om de förunderliga arterna som rörde sig på den vita duken. Så olika kan det vara.

Sambo blev också nervös av klippningen från den ena oceanen till den andra som gav känslan av att alla oceaners djur finns överallt tillsammans. Det blev inte jag. Däremot blev jag irriterad på den lilla speakerröst som fanns. Måste den komma med en pekpinne om varför filmen var gjord? Jag tycker att det hade räckt med musik och bilder i detta underbara långsamma tempo, som gav en underbar mindfulnesstämning.

Sonen (22 år) tyckte att speakern var okej. Hans kommentar var att de många barnen som såg filmen behövde förstå. Han ser havens hopp i dem.

Av fem möjliga ger jag denna film en fyra.

Om delfinerna hoppat några färre gånger, om jag gäspat lite mindre, hade det blivit fler. Men klart är att filmen är vacker och ger en skön känsla, trots att budskapet är lite pekfingeraktigt i sin verbaliserade tydlighet.