Allt är förbjudet och så har det alltid varit

Allt är förbjudet och så har det alltid varit, skriver Herrman Lindqvist i sin bok Blå tummen och prinsessornas hopkok.
Det finns de som tror att det är ett socialdemokratiskt påfund med samhälleliga vakande ögon som avgör vad som är lämpligt för kreti och pleti.
Ta bara det där med rökning.
Idag jagas rökarna ut, bort från hus och hem. På 1700-talet var det tvärt om. Då var det absolut förbjudet att röka utomhus, i synnerhet i närheten av Stockholms träbroar och kajer.
Ganska förståeligt, kan man tycka, även om det är annorlunda mot idag.
Då under den tid som lite ironiskt kallades frihetstiden, var minimiåldern för att få röka 21 år och alla rökare beskattades hårt. Varje år tvingades de betala en slags tobaksrökarlicensavgift.
Enda sättet att röka utan licens var att gå in i armen. Men det var som bekant förknippat med en del andra obehagligheter.
Jag tänker att då dog man förmodligen innan lasten kom ikapp och orsakade sjukdomar och sjukvård och allehanda kostnader för samhälle och nära och kära. Fast det där med den fysiska faran med rökning var väl inte så känd då.