Under våren har det rapporterats att svenskarna blivit världens mest godisätande folk. Vi bor också i vad som lär vara världens mest sekulariserade land. Finns här månntro samband?
Frågan ställs av Ylva Herholz i dagens SvD i papper.
Ylva Helholz kommer att tänka på vad Stig Dageman skrev: "Vårt behov av tröst är omättligt." Hans text på temat börjar: "Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa". Han visste att "tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona".
Kanske lika kort som den söta smaken av en gelénapp? frågar sig Ylva Herholz.
Som orsaker till sötsaksfrossandet talas om hjärnans belöningssystem, någon har påpekat att många äter sött för att döva svårburna känslor, och att stress och hängighet ökar sötsuget.
Ett liv utan religion ter sig nytt i historien. Jag har läst religionspsykologer som hävdar människans behov av religion. Det finns förstås de som hävdar att att vår blinda tro på vetenskapliga rön är vår nya religion. Även om så vore, är vi inte vid målet. Så länge mänskligheten består söker vi oss vidare. Så länge vi har behovet. För inte stannar vi här vid gelénappen och den salta fisken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar